Nu skulle den bli av, resan som jag planerat för de senaste åren, men som på grund av sjukdom, operationer och annan behandling av denna inte kunnat genomföras. Strax före jul bestämde jag mej, nu måste det ske. Av betydelse var det faktum att jag via internet hade fått kontakt med Helen, flickan som finns med i den berättelse som på min hemsida har rubriken "Jandowae".

Vi utväxlade ett antal E-brev under hösten och hon lät mej förstå att jag skulle vara mycket välkommen att besöka henne om och när jag bestämde mej för att åka.
Hon berättade vidare att hennes mamma var borta sedan ett antal år, lillebror, som ju var lite över ett år när jag lämnade dem, blev svårt sjuk och dog endast 2,5 år gammal.
Fadern, Mick, som ju var min arbetsgivare när det begav sig, fanns fortfarande i livet och även han såg fram emot att träffa mej igen efter alla dessa år. Han var nu 76 år och bodde på ett pensionärshem i Toowoomba. Även Roger fanns i närheten, han kom väl ihåg mej, sade hon.

Detta gick ju inte att motstå och snart hade jag biljetter, visa, ett busspass för 4000 km samt andra nödvändiga handlingar i min hand. Packa ner det nödvändigaste i väskan och den 13:de januari bar det av. Dotter Kicki körde mej till Norrköping, flyg till Arlanda, väntan. Borda planet som med avgång 14.35 skulle föra mej och bortemot 400 andra resenärer till Bangkok. Jag har en fönsterplats, vilket ju är mycket bra ur flera aspekter men jag är mest orolig för hur magen ska uppföra sig, hur ofta ska jag behöva be mina grannar resa på sig när jag behöver gå till toaletten? Närmast sitter en kille som ska till Bangkok för att spela golf och utanför honom en flicka som är på väg till Brisbane men ska stanna i Bangkok en vecka innan hon reser vidare.

Jag kan inte motstå utan tar en Campari från vagnen före middagen men tar också fram min medicinflaska och tar en klunk ur den. Magen tycks i alla fall komma bra överens med middagen som jag äter det mesta av.
22.30 enligt min klocka är det dags för frukost, en klunk till ur medicinflaskan igen tycks hålla magen lugn så jag stoppar i mej det mesta av det som serveras. Frukosten förklaras med att när vi landar är det kl. 06.00 lokal tid medan min klocka visar midnatt. Jag behöll för övrigt svensk tid på min klocka under hela resan. Det gick bra.

Eftersom rökning inte är tillåten på planet måste de som är inbitna rökare lida helvetiska kval under de 9,5 timmar resan varade. Det var därför inte märkligt att se hur mycket folk som rusade in i de strategiskt placerade små rökrummen i transithallen minuterna efter det vi landat.

Klockan 08.15 lokal tid är jag åter bänkad ombord för den fortsatta resan, ingen fönsterplats nu, på ena sidan har jag en flicka från Schweiz som skall till en skola i Australien för att arbeta ett år som lärarinna. På andra sidan har jag en man från Tyskland, han ska åka till någon ö i Söderhavet för att dyka.

Strax är det dags för frukost igen, magen har fortfarande inte protesterat så jag sätter i mej lite mer mat. Efter maten blir det segt, sätter på mej hörlurarna och hittar en kanal med sövande musik, snart somnar jag bort en stund. Efter tre eller fyra långfilmer är det så dags för middag, det har börjat skymma och vi har inte långt kvar till Sydney. Jag ber åter om en Campari från vagnen och struntar i min medicin denna gång. Smuttar på min drink och tänker på att det tagit 19 timmar effektiv restid och jämför i tankarna med den första gången jag kom till Sydney för nästan 50 år sedan då restiden var något mer än 5 veckor, bortemot 1000 timmar. Tanken svindlar!

I min väska hade jag packat ner några vaxljus att ge till mina webbvänner men det satte tullarna stopp för, det var inte tillåtet att ta med sådant in i landet! Det var kvinnliga tullare, mycket trevliga både till utseende och sätt och efter många oooh:n och aaah:n i beundran så erbjöd dom att förvara ljusen tills dess att jag skulle åka hem då jag kunde återfå dem. Jag avböjde och sa att dom kunde kasta dem. Skulle inte bli förvånad om de tog med sej ett par stycken vardera när dom gick hem!
Hittade en buss som kunde ta mej in till stan och kl.00.30 hade jag checkat in på hotellet, duschat och fått en kopp te. Enkelrummet kostar $62 per natt. Hemma var det eftermiddag så jag kunde ringa hem och berätta att jag kommit på plats i Sydney.

Min "rapport" kommer inte att handla om strapatser i regnskogen norrut, inte heller om en krävande klättring till toppen av Ayers Rock. Jag försökte inte att surfa vid Bondi eller Manly (surfade endast på "nätet"), dök heller inte ned till Barrier Reef. Inte heller slogs jag med krokodiler eller provade vin vid Jakobs Creek eller Hunter Valley. Detta var inte målet med min resa och för övrigt finnes det mängder av berättelser om detta att finna för den som är intresserad.

Jag ville helt enkelt återse de platser som jag upplevt för så länge sedan, Jag vill inte kalla det för nostalgi (betyder ju "en sjuklig längtan till det förflutna"), men visst ville jag se om och hur saker och ting förändrats.