|
Inledningen
på det nya året är inte något ljusare än avslutningen på det
gamla. Det är vått, mörkt och kulet med några få plusgrader på
termometern och ingen förändring i sikte enligt TVs meteorologer.
Så kom stormen Per och drog fram med förödelse i sitt spår, inte
så svår som Gudrun tyckte en del, mycket värre än Gudrun tyckte
andra. Förmodligen beroende på var i södra Sverige man bodde.
ett vet jag dock säkert, Per tog bort halva taket till mitt
växthus och trots att jag letat länge och väl i stormens riktning
har jag ej funnit det åter.
I början av februari kommer vintern, ett tunt snötäcke och några
nätter med temperatur runt -10C. För
att få tiden att gå börjar jag att ställa samman siffrorna
inför den kommande deklarationen, gör en inventering av min numera
högst blygsamma rörelse
och plötsligt tycks inte tiden räcka till.
Morgonritualen med tidningsläsning i sängen tillsammans med en
kopp te har blivit längre, tekoppen har blivit också blivit
större! Vissa gamla sanningar stämmer fortfarande: Ska man ha
något gjort, ska man sätta igång på morgonen. Med ålderns rätt
struntar jag fullständigt denna sanning......
Kollar mycket på TV, det finns trevliga vintersporter där svenska
deltagare hävdar sig väl. Främst är det damerna i skidskytte som
har framgång. Tidigare alpina giganten Anja lyckas inte med något,
efter flera misslyckanden flyr hon fältet för att åka hem och
försöka ladda upp inför VM som kommer inom kort.
Man lider med flickstackaren!
Och så försöker jag förstås att ta en daglig promenad och även
besöka solariet en gång i veckan. Jag
sköter nogsamt om min ändalykt enligt Dr Anns föreskrifter, inte
helt behagligt vid alla tillfällen, måste dock försöka och
hoppas att bättring kommer.
8de Jan. är det dags för årets första kontakt med sjukvården,
ett antal blodprov ska lämnas vid vårdcentralens lab.
11te Kommer ett brev från dr Ann som talar om att proverna från
"knölen" bak min höft inte innehöll några tecken på
cancer. Tack för glädjande besked!
Nästa dag, den 12e tillbringar jag större delen av dagen på US i
Linköping hos Nukleär Medicin. Injektion av isotopen klockan
1030, sedan väntan till 1430. Under väntetiden äter jag
lunch i cafeterian, det finns ju en restaurang på US någonstans
men trots alla gånger jag besökt sjukhuset har jag inte lyckats
finna den. Efter att vid det senaste besöket villat bort mig
riktigt ordentligt i korridorer och gångar gjorde jag inget
försök denna gång, man kan bli mätt i cafeterian också.
Fotograferingen, när den väl kom igång vid 1430 tog c:a 30
minuter.
Ingen transport hem förrän 1545 så jag tar ytterligare en tur
till cafeterian för en kopp te.
I
min dagbok noterar jag att vi äter säsongens sist lutfiskmåltid
27de januari. Det har blivit ett antal sådana sedan säsongen
startade i november. En fest varje gång tillsammans med potatis,
sås och fräst bacon i sitt flott. I
början på februari drar så Alpina VM igång. Starten blir inte
bra, det är storm över fjället och inga tävlingar kan köras de
första dagarna men sedan får våra damer glänsa ännu en gång,
Anja har återfunnit formen (skidorna? pjäxorna?),
och tar tre guldmedaljer och blir på kuppen historisk!
Med lite hjälp från övriga i laget blir det inte mindre än sju
medaljer total. Det är roligt att kolla på TV! 19de
februari är det så dags för datortermografi i Motala. Inga
problem uppstod längsta tiden är förberedelserna, tarmarna
spännes ut genom att en gas trycks in via ändtarmen, lite
obehagligt men inte plågsamt, en kontrastvätska injiceras i
armvecket. Trevliga, duktiga människor gör jobbet. Själva
fotograferandet tar inte många minuter och snart är jag ute på
toaletten för att släppa ut gasen. När jag sitter där kommer jag
att tänka på att det later som en säckpipeorkester, inte
otrevligt alls!
Än en gång följer väntans tider för att få veta hur det står
till.........
Mitt medicin recept (Levaxin) behöver förnyas och via internet
beställer jag ett nytt sådant. Efter en vecka, 070226 kommer det
per post tillsammans med ett brev från dr. Ann. Hon har fått
resultatet från skelettröntgen och meddelar att allt är bra.
Vilken lycka!
Att man upptäckt broskbildningar beroende på förslitning på ett
par ställen, stortåbas och insida vänster knä, tycker jag är
småsaker i sammanhanget.
Uppskattar dock att dr. Ann talar om även detta för mig.
Får också ett brev från syster Barbro på kirurgmottagningen med
kallelse till undersökning av tarmens insida (sigmoideoskopi)
070309. Med brevet är ett också recept på
laxermedel, så dags igen............... Dessa
dagar, slutet av (Februari) får vi också en påminnelse att det är vinter, några dygn
med konstant minustemperatur, 10-15 C. Det kommer också 30-35 cm.
snö, inte några stora mängder men det behöver ändå skottas
undan så man slipper kliva i det vite eländet. Plogen lägger upp
en vall mot gatan som måste undan. Måste hitta något positivt
även med snön: den är ju ren och fin, alldeles vit och lyser upp
naturen. Morgnar och kvällar blir mycket ljusare, det är bra!
Vintern varar dock inte länge, efter knappa två veckor är marken
så gott som helt befriad från snö och vädret är åter grått
och vått.
Vädermannen på TV meddelar snart att det är vår efter det att vi
haft sju dygn med temperatur över 0 grader. Och sannerligen, känns
det inte lite vår i luften! Mycket
TV-tittande. Skidsäsongen fortsätter och vi kan kolla på
skidskytte, utförsåkning i de alpina grenarna samt även skidor
"på längden", de stora fram- gångarna uteblir dock för
de svenske.
Betydligt roligare är det att följa utsändningarna från
friidrottens inomhus-VM som hålls i Birmingham, England. Vår
"gamla" 7-kampsdrottning Carolina vinner förstås en
guldmedalj och vår "nya" sprinter-drottning Sanna
erövrar även hon en guldmedalj. Och naturligtvis vinner Stefan
Holm höjdhoppstävlingen medan Linus Thörnblad kniper
silvermedaljen, mycket bra gjort! 070308
är det så dags att svälta och laxera igen inför morgondagens
besök hos dr. Ann i Motala. Inga större bekymmer!
När vi träffas berättar dr Ann om de undersökningar som gjorts,
allt ser bra ut, läget är i stort sett oförändrat, inga
försämringar någonstans. Känns fint att höra, man är trots
allt lite spänd inför de omfattande kontrollerna. Jag visste ju
redan resultatet av skelettröntgen men höra att datortomografin
inte upptäckt några förändringar var ljuv musik för
öronen!
Sedan vi senast träffades har jag funderat på om det inte skulle
vara bättre för mig att ha en "påse på magen". Har
läst om stomi på internet och pratat med en del människor,
allt och alla tycks överens om att stomi är en bra lösning för
människor med problem liknande mina. Därför har jag skrivit till
dr. Ann om mina tankar och bett att få hennes åsikt när vi ses.
Dr
Ann är dock inte lika entusiastisk. Det kan ju tillstöta
komplikationer och andra besvär trots alla förbättringar
som gjorts för stomi opererade. Hon tycker att vi ska först
försöka lösa mina diaree/gas problem med mediciner. Hon skall
också ta ut några prover från tarmväggen och analysera med
avseende på ev. infektioner där. Så
är det då dags för dagens undersökning/kontroll. Den eländiga
apparat dr Ann hade att använda vid förra undersökningen, var det
ett eller två år sedan vid juletid, har ersatts av ett helt nytt
modernt "skåp". Det är utrustat med bild- skärm för dr
Ann att se en klar och tydlig bild av mina tarmars insida. Men
också, hör och häpna, ytterligare en skärm för mig att kunna
följa med på "färden" upp i tarmen. I sanning mycket
intressant!
När dr Ann kommit så långt ser jag slutet på min korta tjocktarm
och jag ser tunntarmen som hon skarvade in för snart tio år sedan.
Dr Ann slutar sin undersökning här men i det skarpa ljuset ser jag
tunntarmen fortsätta uppåt/inåt. Jag måste bara fråga hur
långt in hon nu fört sonden och hon säger att det är ungefär 50
cm. Jag måste också ställa en följfråga: "hur mycket av
detta består av ändtarm "? När hon svarar c:a 15 cm. är det
inte speciellt svårt att räkna ut längden på min tjocktarm. Den
är 35 cm! Skall vara c:a 1,5m på en fullvuxen människa har jag
fått lära mig. En avsevärd skillnad!
På
"utvägen" kan jag se hur dr Ann "klipper" bort
små bitar av tarmväggen på fyra ställen, bitar hon ska sända
bort för analys. Besöket
avslutas med att jag får ett recept på "Primnodium", en
annan rörelse- dämpande medicin för tarmarna, att prova en tid.
Får också en remiss till lab. för blodprovstagning. Dr Ann lovar
att ringa när resultaten kommer och att vi skall ses till hösten
igen. Eftersom
mina tarmar inte reagerar lika från dag till dag bestämmer jag mig
för att göra en "mat-medicin-skit" tabell. Skall under
en tid bokföra all jag äter Hur och när jag tar mediciner samt
det inte minst viktiga, hur ofta måste jag besöka toa varje dag.
Välsignad vare datorn som gör detta arbete lätt!
Och sannerligen kanske, med lite god vilja märka någon liten
förbättring, i alla fall vissa dagar. Så kommer då hustruns
födelsedag med smaskiga smörgåstårtor och ett glas eller tre med
gott öl och magen upplever ett återfall...........
Vi kollar och finner att i den "innersta" kretsen har vi
en födelsedag i vardera tio av årets 12 månader, detta kommer att
pressa min karaktär till det yttersta! I
slutet av mars kommer så våren, +15C på termometern och
värmerekord för månaden på många ställen i vårt land. Är det
bra eller dåligt, jag lämnar åt var och en att tycka. Själv
tycker jag det är skönt med den goda värmen!
Tittar till bina som rensningsflyger, drar ut kupornas botten för
att rengöra från nedfall av skräp och döda bin samlat under
vintern.
Enstaka bin kommer hem med gula pollenklumpar, jag lyfter på
isoleringen och känner på täckbräderna, de känns varma, de är
igång!
En fin eftermiddag så öppnar jag täckbräderna och kollar 3-4 ramar för att ta en snabb titt på insidan och
se på mängden foder och även förekomsten av ägg och yngel. Det
ser bra ut i samtliga så långt.
I
slutet av mars kommer också ett brev från dr Ann med resultaten av
de prover jag lämnade vid besöket hos henne. Allt verkade bra,
mest glädjande var att thyreoglobulinerna hade minskat ytterligare,
till 2,5 denna gång. Det är på rätt väg. Påskafton
firas av tradition med dotter Kicki och hennes familj. Detta år
serverar hon en "förrätt" bestående av ett fat
kräftor. Inte helt traditionsenligt men fatet länsades under
sedvanligt sörplande och smackande innan vi högg in på
påskbordet med alla de sedvanliga godsakerna. Samvaron avslutas med
ett par parti kort (även det traditionsenligt), gin rummy och
sjuan, där även de små, som nu blivit "stora",
deltar.
När vi vaknar och tittar ut på annandag påsk ligger ett
decimetertjockt snötäcke på gräsmattan! Det bör glädja alla,
"Aprilsnö ger fåragö'", ännu mer glädjande var nog att det hela var
borta när kvällen kom.
För övrigt gick en stor del av vaken tid på annandagen åt att tappa
upp bortemot 300 burkar honung.
Update
I mitten av
April knoppas det och grönskar för fullt, jag köper fem kilo "Rocket"
sättpotatis och petar ner, sår även några rader dill- och
salladsfröer. Kanske i tidigaste laget men "när det är gjort så är
det". Rosorna klipps ner.
I bigården sjuder det av liv, nu är det tid att öppna upp och göra
en mera ingående inspektion av tillståndet i kuporna. Många bin är
ute för att hämta pollen och vatten vilket gör det en del lättare
att arbeta i med ramarna. allt ser bra ut med
4-5 ramar ägg och yngel. Samtliga samhällen får en tom ram för
att bygga ut för "tillverkning" av drönare.
20:e April är det tid att klippa gräsmattan............
Det är också dags att fira barnbarnsbarnet Qvintus på 2-årsdagen den
27:e.
Östergötlands stolthet
inom hockeyvärlden, LHC, fick ett snöpligt slut på säsongen när man
efter ett storartat slutspel får se sig besegrade av MODO!
Några av LHC's spelare fick sedan följa med till Moskva och
ishockey-VM. Våra gossar gick utan större ansträngning till
semifinal där de dock förlorade mot Kanada. Tyvärr förlorade de,
intill nu regerande mästare, även matchen om bronsmedaljerna till
Ryssland.
Husbyfjöl firar i år
700-års jubileum. Firandet inleddes med ett "sjudundrande"
fyrverkeri på nyårsnatten.
Utan att på något sätt involverad kommer jag kommer väl ihåg när man
började tala om att förbereda detta för något 10-tal år sedan.
Tyckte att denna händelse så långt i framtiden kunde jag inte tänka
mig att få uppleva och sannerligen har det varit både upp och ner
under resans gång men nu är vi där. '
17 April var den officiella 700-årsdagen med besök av prominenta
gäster. Firandet pågår sedan hela året med olika festiviteter.
1910 byttes sedan namnet Husbyfjöl till det betydligt trevligare Borensberg.
Bisamhällena växer
sig starkare varje dag samtidigt som höstrapsen tycks börja sin
blomning tidigare än någonsin. En veckas in i Maj lyser fälten klart
gula av blommorna när det härliga vår/försommarvädret drivs på
flykten av en serie "lågtryck från Brittiska öarna" som det heter.
Grått och vått väder gör att bina stannar inomhus och drar inte hem
någon nektar till biodlarens
stora förtret.
Ett annat förtret är att när inga bin flyger nöts inga vingar ut,
inga bin "störtar" i markerna och återvänder således inte till
kupan. Drottningen har (skall ha) lagt ägg i alla tillgängliga
celler i en takt på kanske 2000 ägg om dagen och nya bin kryper
ständigt ur sin celler vilket leder till att kupan överbefolkas,
drottningen förmår inte längre att hålla samman alla individerna,
samhället kommer i svärmstämning.
Svärmning är ju förstås av ondo för biodlaren, man förlorar kanske
hälften av samhällets individer, inklusive drottningen, alla
"fulltankade" med honung inför "flytten" till den nya bostaden .
Flera metoder finns att förhindra svärmning men det gäller för
biodlaren att vara vaken och alert.
När jag skriver detta, sista dagen i Maj månad, lovar meteorologen
sommarväder "till helgen" och det är här för att stanna. Hoppas han
har rätt!
Det är dags att öppna kuporna och ta bort den första (raps)-honungen!
Själv mår jag
relativt bra, fortsätter att dokumentera i min tabell, är inte
längre säker på nyttan av den eller vad det kan leda till.
Marginella förändringar till det bättre har vi uppnått, magen kokar
inte längre så våldsamt men mängden dagliga toabesök har inte
minskat. Ska göra ett allvarligt försök med malörtsbrännvin igen,
verkade hjälpa tidigare, en snaps före måltid kan ju inte
skada........
Meteorologen
hade faktiskt rätt i sin spådom denna gång! Vi fick många dagar med
tropisk värme innan lågtrycken från "brittiska öarna" vällde in over
oss igen. Slut på beskrivningen av sommaren som inte går till
historien som en av de bästa men en av de blötaste.
För att fortsätta
där jag slutade försökte jag efter c:a 10 veckor hitta någon form av
röd tråd i den (de) tabeller jag skapat. Kunde inte finna någonting
att ta fasta på utom att jag i medeltal måste besöka toan 7,5 gånger
per dag! Inte något upp- hetsande precis.
i samma veva som jag begrundar denna nedslående analys får jag besök
av en "olycksbroder" som säger att han hittat ett undermedel för
oroliga magar och tarmar. Det heter SPC-flakes och har gjort
underverk för honom och han tycker absolut att jag ska prova.
Jag "googlar" förstås på ordet och hittar mycket att läsa.
Skojigast
att läsa var förstås att medlet ursprungligen var framtaget för att
stoppa diarré hos små- grisar! Eftersom det nu är anpassat till
människor så måste det naturligtvis provas och därför beställde jag
ett par förpackningar via vårt apotek, medlet är egentligen klassat
som livsmedel och inte direkt billigt. Det består av havrekorn som
utsatts för någon sorts behandling och sedan krossats.
Jag började med att blanda en matsked (rågad) av kornen i
havregröten till frukost och tyckte mig ana en lugnande effekt i
mage och tarm direkt. Efter någon vecka hade toa-besöken halverats.
Dosen har sedan till tre gånger en matsked per dag.
Telefonmöte med dr.
Ann i mitten av juli och jag kunde tala med henne om mina
erfarenheter, hon bekräftade att man hade goda erfarenheter av
SPC-flakes.
Det mesta verkar bra men hon vill att jag lämnar blodprover för,
bland annat, koll av ämnesomsättning och PSA. PSA var något förhöjt
vid förra provet och behöver kollas en gång till.
I slutet av månade kommer ett brev med resultaten, Hb=141,
thyreoglobulin 3,2, njurfunktion och ämnesomsättning OK. Ny prover
för kontroll om 3 månader. Bekymrad känner jag mig dock över
resultatet från PSA testet, här hade värdet ökat och låg på en nivå
som föranledde dr Ann att sända en remiss till urologen för mera
ingående undersökning av prostatan.
Efter ytterligare en vecka får jag bekräftelse att remissen
mottagits men med en mycket vag antydan om när undersökningen kan
komma att utföras.
Överläkaren förklarar: "behovet av urologisk undersökning är större
an vad resurserna räcker till".
Sannerligen inte avsett att göra någon ledsen glad precis...............
Och min dr. Ann är på semester...............
Halva augusti har
passerat, inga mer blommor för bina, återstår att slutskatta och
infodra. Skörden har blivit sådär, inga rekord slås detta år. Av de
8 samhällen jag började året med är 7st viceriktiga och till synes i god
kondition för vinter, vet inte vad som hänt med det 8de, bina
tycktes bara ta slut, endast en handfull individer fanns när jag
kollade nu i veckan. Tycker inte att det rått riktig harmoni i
kuporna den senaste tiden, är mina drottningar för gamla? Byt ut
alla nästa år! Återstår nu att köpa socker, preparera
vinterfodret och ge det till bina i de kupor som fortfarande har
innevånare.
Har dock lyckats åstadkomma en del under
sommaren. Det har blivit en ny gång av betongplattor, med en
del hjälp av mågen Rolle, från gatan in till trappan, även resten av
framsidan har förbättrats, den asfaltsbeläggning som tjänat oss i
över 30 år och som blivit knölig och sprucken finns inte mer. En del
av den måste bort för att ge plats åt plattorna (natursten 40x40 cm)
och resten är gömd under ett lager natursingel med en rad plattor
till sopkärl och garage.
Ser riktigt bra ut när jag får säga det själv.
Om någon av er har
vägarna åt Borensbergshållet med några kilo asfaltmassa så återstår
garageinfarten att förbättra.............
Har också funnit för gott att investera i en ny gräsklippare med
anordning för el-start. Det blev alltför svårt att starta med snöre,
armstyrkan tryter.
Summan av
kardemumman är att nu går jag än en gång i väntans tider!
Den 27de Augusti är
det 10 år sedan jag första gången träffade dr. Ann! Hon har betytt
mycket för mig under dessa år.
Borde kanske firas på något lämpligt sätt........
Jag nöjer mig dock med att skriva och påminna henne om åren som gått
och tacka henne för god omvårdnad!
I slutet av månaden kommer ytterligare ett brev" Du kommer att få
kallelse från urologmottagningen LiM för undersökning av prostatan".
Och efter bara ett par dagar kommer kallelsen till undersökning den
12te September. En betydande förbättring med avseende på väntetid.
Samma dag kommer också kallelse till röntgenkontroll av tarmen den
24 Sept. Här är som vanligt bipackat remiss för blodprov och ett
recept för laxermedel att användas dagen före. Positivt är att tiden
för undersökningen är satt till förmiddag vilket betyder färre
timmar av svält under dagtid.
Första veckan i
September avslutas bisäsongen, bina har fått och dragit in sina 15
kilo sockerlag vardera. Summering av säsongen visar ganska normalt
skörd av honung trots det myckna regnandet.
7 samhällen invintras i år, av någon anledning som jag inte kan
komma på har ett samhälle "tagit slut", bina blev snabbt färre på
sensommaren.
Oroande rapporter om
massdöd bland bin kommer från omvärlden. Enbart i USA har 2,4
millioner samhällen - tiotals milliarder bin - utplånats. Även
i Europa har flera länder drabbats. Fenomenet har kallats Colony
Collapse Disorder (CCD) och innebär att samtliga arbetsbin dör och
samhället kollapsar.
Forskare har i en ny studie funnit ett virus som kan sammanlänkas
med (CCD), det kallas "Israeli Acute Paralysis Virus" (IAVP)!
Det verkar bli värre och värre, kanske är det dags att sluta med
biodling..............
Åtminstone för min del.
Den 12e september är
det så dags att göra nya bekantskaper, besöka uroDoc för den
aviserade undersökningen. "Syrrorna" Susanne och Karin ser till att
jag kommer på plats och intar rätt läge på undersökningsbordet.
UroDoc kommer in, känner lite försiktigt, "den var hård" säger
han varefter han för in sitt instrument
i ändtarmen. Inga större plågor, lätt obehagligt kanske men inget
värre.
Han ser inte bara prostatan utan även urinblåsan, "blåsan är tom"
säger han till min glädje, jag har länge tyckt och trott att blåsan
aldrig blev ordentligt tömd!
Efter att ha studerat och, förmodar jag, fotograferat en stund säger
uroDoc att han ska bedöva prostatan inför provtagningen och jag kan
förnimma flera stick från en spruta. Totalt ska 10 nålar penetrera
proststan för att sändas till analys. När den uroDoc "avfyrade" den
första nålen lättade min kropp nästan från britsen och han måste
fråga om det gjorde ont. Det gjorde det nu inte men en det som fick
mig att rycka till var en ljudlig smäll någonstans ifrån.
Naturligtvis måste jag fråga och uroDoc berättade då att han till
sin hjälp att "skjuta" in nålen hade en fjäderbelastad mojäng som
lät när den "avfyrades".
Undersökningen tog endast några minuter och var inte plågsam!
Efter undersökningen
fick jag av Susanne en tablett att svälja, det är stor risk att
infektion uppstår och hon uppmanar mig att vara observant på om jag
får feber och/eller frossa, då ska jag omedelbart uppsöka akuten.
Som den kloka och förståndiga "syrra" hon är får jag, när jag begär
det, två tabletter att ta med hem. Hon uppmanar mig att ta en på
morgonen och en på aftonen följande dag vilket jag åtlydde och kände
inga som helst besvär av uroDocs ingrepp!
Inför denna undersökning var jag en aning spänd av ett par olika
anledningar men jag togs omhand av duktiga och vänliga människor och
allt avlöpte väl!
Inom en vecka var
det så dags att uppsöka LiM igen, denna gång till
röntgen-avdelningen, till ett rum jag inte tidigare besökt. Ingen
kontrastvätska att dricka denna gång, syrrorna (teknikerna) "noname"
fyllde mina vener med kontrast och mina tarmar med luft. Vi
kommer vi bra överens och det hela går som en dans, inom en timme är
jag ute igen och på väg hem!
Till min stora och oförställda glädje finner jag följande dag, i
Hemsidans gästbok, en hälsning från min röntgenpersonal! Tack
Agneta, det var trevligt!
Dr Ann har aviserat
ett telefonmöte och den 28de ringer hon. Hon har resultatet från
röntgen och det visar sig att tarmen är OK men att en lymfkörtel i
ljumsken är något förstorad. Min fråga blir naturligtvis; vad kan vi
göras åt detta?
Dr Ann har inget omedelbart svar, hon vill konferera med urologen
innan ett beslut, ett prov från körteln ska emellertid tas säger
hon.
Hon meddelar också att HB= 122 i det senaste blodprovet, inget
överdådigt men OK för mig.
Vi talade också om min kroppsvikt som legat på 53-54 kilo under hela
sommaren.
Brev kom denna vecka
med kallelse till urologen LiM den 071016............
Fortsätter att käka SPC-flakes, doserar c:a 1g/kg kroppsvikt
fördelat på tre intag per dag. Salovum, en "snabbverkande" komponent
från samma tillverkare tål inte min a tarmar alls så vid behov någon
enstaka gång tar jag en mun av den beprövade och av dr Ann
förskrivna Imodium.
Höstarbete i
trädgården mellan skurarna, sommarens plantor av tomater, dill,
persilja, gurkor liksom Jackmanni och humle, läggs i säckar och
fraktas till återvinningen för att åter förvandlas till mull.
Kastanjeträdet släpper sina frukter, 1000-tals tycks det när jag
krattar samman dem för att få bort dem innan de stora bladen faller.
Eken trycks släppa sin löv tidigt i år...........
Första veckan i oktober får vi lite bättre väder, Brittsommar med
några klara soliga dagar och jag tacklar en syrenhäck runt baksidans
altan som har växt till högre än två meter under åren och det är
dags att ta ner den en bit. Jag skär ner den till ungefär en meter.
Försöker jobba 2 timmar på förmiddagen och 1-1,5 på eftermiddagen.
Liksom briggen Albertina "går det långsamt fram men det går ändå
fram"
Ännu en
födelsedag firas denna månad. Inte många önskar sig gamla, jag gör
det dock, varje nytt år och varje födelsedag känns som en stor
seger!!!
Dagar och veckor
tycks flyga förbi och snart är det dags att besöka min uroDoc för
att höra resultatet från analysen av proven från prostatan.
Det visar sig att 9 av de 10 uttagna proven visar på cancer. Inte
alls något bra besked naturligtvis men egentligen väntat, skulle ha
blivit ytterst förvånad det inte varit så!
Så är det dags att snacka behandling. UroDoc är lugn och saklig och
berättar om de tre alternativ som är aktuella för mig, operation
eller två varianter av hormon-behandlingar för att stoppa
testosteron produktionen, dessa tre bedöms i effektivitet vara
likvärdiga.
Operation kan tyckas vara bäst, gör ett radikalt ingrepp på en gång
och det är klart! I detta skede väljer jag dock bort operation
huvudsakligen därför att jag vill bespara min skröpliga kropp ännu
ett kirurgiskt ingrepp.
Jag väljer också bort hormonbehandling enligt injektionsmetoden pga
de biverkningar som följer enligt uroDoc.
"Snällast" verkar hormonbehandling i tablettform vara. En tablett om
dagen blir inget problem. den slinker lätt ned bland de övriga.
UroDoc berättar att en biverkan är/kan vara jag kommer att utveckla
bröst. För att förhindra detta beställer han strålning innan jag
påbörjar hormonbehandlingen.
Han ger mig ett recept på tabletterna samt broschyrer om
prostatacancer och vi tar i hand med ett "hej då, vi ses i
december"! En mycket sympatisk man!
Lite väntan slipper
man inte undan, nu är det på strålningen.................
Men först ska remissen skrivas och sändas till US i Linköping, någon
vecka trodde uroDoc, sedan bör det inte bli någon längre väntan.
Den första veckan gick jag i ständig diskussion med mig själv om jag
valt rätt behandling eller inte, var jag för feg? Skulle jag valt
operation i stället och få allt gjort på en gång? Hade man kunnat
avlägsna allt det onda helt i så fall? Risken för ständigt läckage
har jag läst om. Hur blir det nu med den lymfkörtel som hade
förändrats enligt DocAnn?
Efter en och en halv
vecka började tankarna i stället kretsa kring remissen och kallelse
till strålningen.
Fredag vecka 2, således efter 10 dagar ringer jag till US för att
kolla när jag ev. får min strålning. Remissen finns inte här än,
blev svaret. ringer därför till LiM- urologen, samma svar där.
Ringer igen, Måndag, Tisdag, Onsdag, LiM säger att remissen sändes
därifrån på fredagen, US har inte sett till den. Det är en klen
tröst att flickorna i telefonen säger att jag inte ska oroa mig,
"det har inte gått många dagar än", säger de, eller "det är inget
jag kan göra något åt".
Jag vill förstå dem alla, dom är ju var och en "bara" en liten (men
ack så viktig) kugge i det väldiga maskineriet som vårdapparaten
består av.
Slutligen, torsdag
morgon v3, således efter 17 dygn har remissen letat sig fram till
Linköping. Detta meddelas mig, när jag ringer till onkologen, av
Sylvias ljuva stämma, i alla fall är det som ljuv musik i mina öron.
Sylvia vet också att berätta vilken läkare som kommer at ta hand om
mig.
TACK, Sylvia med den ljuva stämman!
Fredag morgon, dagen
efter finns brev i postlådan med kallelse till behandling på tisdag
6/11, endast 3 dagar avlägsen!
Mitt första
besök i det nya O-huset! Jag har följt byggnationen av detta på
nätet, en serie fotografier har regelbundet presenterats under
arbetets gång.
I den imponerande foajén checkar jag in hos två treviga leende damer
och när jag sedan tittar mig omkring för att ta ut bäringen
till rätt hiss så reser sig en annan dam och kommer fram och frågar
vart jag ska och kan hon få hjälpa mig.
Hon visar mig vägen till hissen och inte nog med det, hon åker med
och följer med till mitt väntrum. Det var en service som heter duga!
Jag pratade lite med henne senare på utvägen och det visade sig att
hon och ytterligare en dam var medlemmar av Röda Korset som på
frivillig basis åtagit sig att jobba ett antal timmar varje
dag med att hjälpa människor att hitta rätt i den stora
byggnaden.
En läkare tar hand
om mig för att förklara behandlingen strålning / hormoner i mitt
fall, det tar
ungefär tio minuter varefter han åter placerar mig i väntrummet.
Efter bara några minuter ropas jag upp av en sköterska som för mig
vidare genom gångarna till rummet med den ofantligt stora
strålkanonen. Jag tycker mig omgiven av en mängd sköna damer
som alla tar i hand och välkomnar mig, de uppmanar mig att ta av
kläderna på överkroppen.
En av "syrrorna" måste hjälpa mig eftersom jag hade svårighet att få
av skjortan, det visade sig att jag baktill hade knäppt fast den i
byxlinningen med hjälp av mina hängslen.
En variant av Valfrid Lindemans "jag hade råkat knäppt ihop västen med
jylfen"!
Strax ligger jag
emellertid på britsen, sköterskan/teknikern riktar in maskinen,
sätter på lite skön musik och pratar med mig medan vi väntar på att
doktorn ska komma och godkänna inställningen. Han kommer snart,
säger "Perfekt, kör"! Jag blir lämnad alldeles ensam i rummet under
tiden strålningen pågår, kanske fem minuter, varefter "strålarna"
riktas mot andra bröstvårtan. Hela proceduren med av- och påklädning
tog kanske tjugo minuter.
Under tiden jag tar på mig kläderna ser jag hur tjejerna förbereder
för nästa patient.....................
Verkar vara ett mycket effektivt gäng, tycks också vara utvalda att
ta hand on ledsna och rädda människor, heder åt dem.
Under tiden jag
väntade på strålning tycktes urineringen bli sämre för varje dag som
gick. Var det verkligen så eller var det allt i mitt huvud? Frågade
en av de många "syrror" som jag hade kontakt med om jag kunde börja
ta tabletterna redan innan strålningen, hon avrådde dock å det
bestämdaste "det kan bli mycket smärtsamt" sa hon.
Därför, så fort jag var åter hemma efter strålningen, tog jag den
första tabletten och redan efter 3-4 dagar tycktes en förbättring
märkas. Förbättringen var dock inte konstant, vissa gånger
"strålar" det som i fornstora dagar, ibland sämre. Inga påtagliga
biverkningar märkes, möjligen något ökad trötthet, middags vilan
tenderar bli längre men det kan lika gärna bero på det dystra
novembervädret. Från DocAnn kommer remisser till provtagning i
mitten på november, jag lämnar fyra rör blod på vårdcentralens lab.
Undrar om uroDoc kommer med liknande inför vår träff i December.
En intressant
artikel i lokalpressen fångar mitt öga. Den handlar om en man, av
mig kallad NN, som bott i Österrike under tjugo år, nu återkommen
till Sverige ska han försöka ta sig in i "vårdapparaten". Tycker det
är intressant läsning och bekräftar vad många av oss tycker oss se.
Politikerna har byggt in ett systemfel i "den svenska modellen" med
de aldrig sinande köerna trots en hängiven och hårt arbetande
personal och skyhöga kostnader kostnader.
|
NN är tillbaka i Sverige efter tjugo år i Österrike. Och han är
smått chockad.
Måste det vara så
krångligt och byråkratiskt att få kontakt med en läkare på
vårdcentralen, undrar NN som också är kritisk över att han trots
flera förfrågningar på vårdcentralen där han bor, nekats att
"skriva upp sig på" en doktor. han vill ha det som han
hade under åren i Österrike, en husläkare som han känner och
som känner honom och som han kan gå till vid behov.
"Ingen
beständighet"
Här verkar doktorerna
bara rotera. Det är ingen beständighet, tycker NN vars önskemål
om en fast läkarkontakt på vårdcentralen avfärdats med att
läkarbristen gör det omöjligt.
I Österrike gick NN till sin husläkare när han ville och så ofta
han ville. Doktorn som var en privat-praktiserande
allmänmedicinare, hade öppen mottagning varje förmiddag. Han
behövde aldrig boka tid och läkarbesöken kostade honom heller
ingenting. Alla gick gratis hos doktorn, säger han.
Doktorn var ansluten till försäkringskassan, så betalningen
sköttes via skatten, säger NN som är prostatacanceropererad
besökte också en urolog fyra gånger om året. Precis som
husläkaren hade urologen en privatmottagning och det var inte
svårt att få tid där heller. Det fanns flera privata urologer,
och andra specialistmottagningar, i stan där jag bodde. Det var
bara att välja, säger NN som inte betalade något för besöken hos
urologen heller.
Fast
läkarkontakt önskas
NN tycker att det
borde vara ett minimikrav att alla invånare här i landet får
en fast läkarkontakt på vårdcentralen. Svenska staten borde
också ha råd med att låta pensionärerna gå gratis hos doktorn, anser han.
- Pensionerna ska räcka
till så mycket och de är inte vad de var en gång.
|
Våra ansvariga politiker som till
stor del är en
samling arroganta pösmunkar, rekommenderas ett besök hos kollegerna i
Österrike!
Update020101
Besök hos dr Ann 071130 för
att ta en titt invändigt i tjocktarmen, inga förändringar eller
konstigheter där denna gång heller. Skönt!
Dr Ann är dock inte nöjd med utfallet av de senaste proven,
ämnesomsättningen, thyreoglobulinerna tycks har spårat ur något enligt
analysen.
Omprovningen resulterar snabbt i en förändring, ökning, av dosen
Levaxin.
Vid besöket får jag
också kontakt med urolog sköterskan Susanne som passar på att ta ett
par rör med blod inför uroDoc's uppföljning av prostatabehandlingen.
Urodoc kommer att ta kontakt per telefon 071211.
UroDoc ringer som
utlovat men dt finns inte så mycket att orda om denna gång. Positivt
och glädjande är förstås Doc's besked att PSA-värdet har i stort
sett halverats, sjunkit från 25 till 13,5!
Ett besked så gott som något att få i Julmånaden!
Vi hörs igen om sex månader.
Lucia kommer och går, vi firar högtiden via TV'n, Gerd och jag. Vi
hemsöks inte heller av några barn som piper fram sånger stående
innanför dörren i hallen.
Jag vet ju att de små menar väl och att dom har roligt men "Staffan
var en stalledräng" låter entonigt och hemskt i min öron. Förlåt mig, alla snälla
barn!
Något som pusslade
mig oerhört i slutet av november och första halvan av december var
en, i mitt tycke, alldeles för häftig vikt ökning. Från att ha vägt
53kg under sommar och höst var vikten i november c;a 55 och jag
tyckte det var en bra utveckling men när jag i mitten av
december vägde 58 kg tyckte jag det gick för fort och började
fundera på orsaken. En av biverkningarna från prostatamedicinen ska
kunna vara viktökning kan jag läsa mig till, drabbar c:a 1% av
patienterna enligt bipacksedeln. Mitt födointag har inte nämnvärt
ökat, har ju inget emot att öka min kroppsvikt men tycker att det
här går sjukligt fort! Inhandlar nytt batteri till vågen, felet
kanske ligger där, men icke.
Jag går igenom min matsedel och finner att jag har efterhand ökat
inblandningen av hasselnötter till frukostgröten från 8-10 till
12-15. Dessutom har jag funnit att cashewnötter är väldigt goda så
jag har slängt med "några stycken" av dem i mandelkvarnen också!
Efter att ha dragit ned ordentligt på konsumtionen av nötter är jag
trots den goda julmaten nere på 56 kg till nyår. Nu är jag nöjd
igen...........
Julbordet aväts i vanlig ordning på det vanliga stället, vid det
vanliga bordet och eftersom det var 10-årsjubileum bjöd
Gästgivarmor på ett glas champagne, det uppskattades av alla. Vår
yngsta familjemedlem, Sofies Qvintus som förra året satt i barnstol
endast var intresserad av gröna ärtor, satt nu på en vanlig stol och
både åt och drack "som folk".
Den yngste |
De äldsta |
Jag har aldrig
medvetet letat efter vad stjärnorna har i beredskap åt mig, men när
jag fick se ett helt uppslag i en tidning med överskriften
2008-Stjärnorna visar hur det
blir för dig
Måste jag ju bara se vad där
förutspåddes. |
|
