2005_onkologen

Efter några dagar ringer syster Kerstin från onkologen och berättar att det finns tid bokad åt mig för samtal med doktorn till torsdag nästa vecka.

0825. Det har kommit in en ny kvinna i mitt liv!
En trevlig nukleär doktor, som när jag frågar inte vill att jag använder hennes namn på min hemsida så jag får kalla henne "Maj Doc" fortsättningsvis.
Något namn måste hon ha, passande och bra med "Swengelska"på "webben".
Samtalet består i att hon mera i detalj berättade den fortsatta undersökningen och behandlingen ska gå till, tiderna är inbokade, Radiojodundersökning på Nukleärmedicin 0921-22 och behandling att påbörjas 1004. Behandlingens omfattning kommer att utformas efter resultatet av den gjorda undersökningen. Besöket hos Maj Doc avslutas med att hon lyssnar på lungorna och känner med händerna i sårområdet vid halsen samt på buken. Slutligen sänder hon mig till "provtagningen" där jag lämnar tre rör med blod för analys.

Som en första förberedelse inför Radionjod undersökningen ska jag upphöra med "sköldkörtel medicineringen" ett antal dagar innan och intar därför de sista tabletterna den 10/9. Förutom en lätt, odefinierbar känsla från halsen nedåt bröstet, känns ingen skillnad. Kanske är jag en aning frusen och lite tröttare än vanligt.
Ytterligare en förberedelse är att tisdag 20/9 gå till Lab. på vår vårdcentral och lämna ett par rör med blod inför besöket på US.

Onsdagen 21/ 9 uppsöker jag så "Nukleärmedicinska" på US Linköping. Jag tas emot av Lena som tillsammans med kompisen Kerstin ska genomföra undersök- ningen. Båda ståtat med den imponerande titeln "BioMedicinska Analytiker" får jag veta när jag frågar.
Lena gläder mig genom att berätta att hon köpt honung från mitt torgstånd, berättar att hon också kommer från Borensberg.

Kerstin kommer med en spruta och Lena börjar det hela genom att injicerar "Isotop 123" i ett av armveckets blodkärl. Nu följer en väntan i 3 timmar för att ge isotopen tid att sprida sig i min kropp. Det är fint väder så jag promenerar utomhus en stund, tar sedan en kopp te i cafeterian. Slår mej ner i en av de många sofforna i den stora hallen för att studera folklivet en stund. Där är folk i rörelse hela tiden, personal i vita kläder skyndar fram med en mapp eller något liknande i handen. Besökare kommer och går, unga och gamla, smala och tjocka, en del promenerar med raska och målmedvetna steg, andra har hjälp av kryckor eller till och med rollator.

Jag ska vara tillbaka hos Lena och Kerstin 1015. Lena väntar med en skvätt citronjuice att ta i munnen för att reta spottkörtlarna, spotta ut och sedan skölja munnen med rikligt med vatten. Stränga order att inget av detta får sväljas! 20 minuters väntan innan ett par små muggar vatten ska inmundigas och denna gång sväljas.

Dags sedan gå till undersöknings/kamera rummet. Av med jacka och byxor innan tjejerna ska gillra upp min lekamen på den smala britsen. För att komma åt att fotografera halsen ska huvudet ligga lägre än överkroppen, en hoprullad handduk sticker dom in för att ge lite stöd åt nacken men den är på tok för liten och jag har svårt att förklara vad jag tycker är fel.
Tjejerna agerar fågelholkar när jag säger att jag tycker mej förflyttad till någon- stans i Asien. Vad då? Jo, där ligger Man illa! Detta får dem att himla med ögonen, det är trevliga flickor, verkar ha nära till leenden och ett vänligt ord.
"Inpackningen" avslutas med att jag får armarna instoppade i någon slags tvångströja för att de ska ligga i ett bestämt läge och helt stilla. Slutligen får jag en filt över min frusna lekamen och en uppmaning att ligga helt stilla i de 45 minuter den första sessionen ska pågå.

Undersökningen/fotograferingen utföres med en Gammakamera och kallas Scintigrafi. Britsen föres in och upp tills min näsa nästan kolliderar med kameran, det känns bra att stänga ögonen en stund. Det är dock omöjligt för mig att koppla av, munnen fylles av saliv och jag upplever att jag inte kan svälja där- för att halsen och strupen ligger i en högst onaturlig vinkel. En lätt panikkänsla uppstår, vad göra? Vill ju inte sabotera undersökningen. Jag slutar försöken att svälja, låter munnen fyllas tills saliven rinner ut via vänster mungipa, känns inte helt bra men dock lite bättre.
Britsen flyttar sig under tiden kameran går och snart har huvudet kommit ut i det fria, Lena kommer som lovat med en liten kudde för att göra det bekvämare för mej. 38,5 minuter kvar säger hon, hon torkar bort saliven som "runnit över" och jag finner att strupen fungerar, om inte bra , i alla fall bättre och jag kan åter svälja.

Efter de 45 minuterna har passerat gör vi en paus, jag får stiga upp och röra mej en stund ute i korridoren, efter 15 minuter ska jag dricka två små muggar vatten innan vi kör igång igen. Nu följer två körningar om fem minuter vardera, tjejerna kallar det stillbilder, jag har fått lite bättre stöd under nacken och allt känns mera uthärdligt.
Efter ytterligare en paus och mera vattendrickande följer en 40-minuters Dator- Tomografi-körning som jag tycker går bra. Här är stillhet tydligen extra viktigt och mitt huvud fixeras med en bred taperemsa.
Dagens övningar är därmed slut, jag är förstås nyfiken och frågar om man sett några tumörer. Det får vi se i morgon blir svaret!
Innan jag går har vi en liten diskussion om morgondagen, flickorna vill att jag kommer in lite tidigare eftersom programmet då är mera omfattande än dagens har varit. Jag lovar att var på plats klockan 0800 redan.

Torsdag morgon följer jag med Bibbi när hon åker till jobbet, hon kör mej till US och ganska precis som lovat är jag på plats.
Lena står klar med den sura citronsaften, samma procedur som gårdagens, först citron, sedan ett par små muggar vatten utan att svälja något av detta. Vänta 20 minuter, drick två muggar vatten, same proceduren as last time, James!
I "maskinrummet" följer också samma procedur, vi förstår varandra mycket bättre idag och jag blir "inpackad" på ett sätt som inte ger mej några som helst obehag. Kamerakörningen är idag något utökade både i antal och tid men med pauser och möjlighet att "röra på benen" in emellan och strax efter klockan 1200 är allt avklarat och, som det verkar, till mina MBA-tjejers belåtenhet.

Jag får dock inte heller idag veta om man har sett några tumörer, "vi ska kolla det här nu" är svaret jag får när jag frågar. Jag får min "gröna lapp" och Lena ringer och bokar in mej på landstingets transport.
Åter hemma känner jag mej en aning trött och "tom" i huvudet efter de ganska intensiva timmarna på "Nukleärmedicinska".
Resultatet lär jag få veta i sinom tid!

Maj Doc har följande vecka fått resultatet och ringer för att berätta att tumörer upptäckts vid halsen där sköldkörteln tidigare fanns, i den tidigare opererade lungan, i ett revben på höger sida samt bäckenets vänstra sida. Egentligen inget svar man önskar men samtidigt är jag inte helt förvånad.
Hon berättar lite mer om den förestående behandlingen, de tre dagarnas isolering samt också något den närmaste tiden efter utskrivningen.
Hon vill att jag, i den mån jag orkar, ska komma in för en koll en vecka efter behandlingen. Klart jag orkar ställa upp på det! Berättar också att hon inte finns på plats vid inskrivningen den 4de, då kommer jag att träffa en av hennes kollegor.
Naturligtvis förhör hon sig om hur jag mår och känner mig. Jag kan berätta att det är ingen större fara med mig, är bara lite frusen och trött.

Dagarna fram till den 4de oktober flyger förbi. Inget att göra med bina, de har fått sin vintermat och håller på med arbete att dra ner och lagra det i ramarna. Återstår bara att ta bort foderhinkarna, kanske nästa vecka. Jag går en promenad varje dag, försöker utföra lite höstarbete på tomten i det fina höstvädret, dagen före inställelsen på US klipper jag allt gräs, kanske sista gången för året.

Tisdag 051004, dagen R, som i radioaktiv. Maj Doc ville att jag ska vara på US redan kl. 8 så Bibbi hämtar mej med när hon åker till jobbet och med några minuter tillgodo är jag på plats. Inledningsvis tas jag omhand av syster Birgitta som tar mitt patientkort och sätter igång det pappersarbete som incheckningen innebär. Hon verkar vara en gladlynt tjej som jag under samtalets gång, av en högst speciell anledning kallade "Maja Gräddnos". Hon berättar att jag ska få "en kraftig dos" och att hon först på fredag kommer att kolla strålningen för att se om jag kan få åka hem, "få vistas bland folk igen".

Efter en stund får jag träffa doktorn, inte heller han vill att jag använder hans namn i min berättelse. Detta måste givetvis respekteras, eftersom det är en man kallar jag honom "Man Doc".
Jag ber Man Doc än en gång gå igenom och berätta vad man funnit vid Radiojod- undersökningen vilket han gör på ett bra och förståeligt sätt. Tydligen är det mest bekymmersamma de angripna skelettdelarna.
Man Doc berättar att jag ska dricka något som kallas "utslagsdos" och består av Isotop 131 och som förhoppningsvis ska bromsa och helst utplåna tumörerna......
Efter att ha förhört sig om mina mediciner samt förmanat mej att stanna på mitt rum och inte vandra runt på avdelningen efter det att jag intagit utslagsdosen återbördas jag till syster Birgitta.

Syster Birgitta tar mig med till nästa rum där vi träffar Fysikern som nu har min Utslagsdos redo att inmundigas. Tidigare hade jag frågat Birgitta hur stor volym den var " det är bara en liten drink" fick jag då veta.
Och det stämde verkligen, det var inte många milliliter i en plastmugg som serverades i ett kraftigt skyddshölje. Isotop 131 måste vara starka doningar!!!
Syster Birgitta ger mej ett sugrör och jag suger i mig den fullkomligt färg-och smaklösa vätskan. Hon häller en liten skvätt vatten i muggen och jag suger i mej även detta och det är klart. Inte äta, dricka, röka eller snusa på två timmar!

Från och med nu håller sig min syrra sig på behörigt avstånd från mej. Hon tar mej med till vårdavdelningen och visar mej till mitt rum. "Vi ses på fredag" säger hon, vinkar farväl, stänger dörren från utsidan och min tre dagar långa isolering har tagit sin början.
Ingenting att orda om, bara kuren har avsedd verkan....................
Jag packar upp, tar på mej innekläderna jag tagit med. Har också tagit med min "laptop" för att ha lite sysselsättning. Rummet är spartanskt möblerat och det blir lite svårigheter att ordna en bra plats för datorn men i slussen utanför mitt rum står en hög pall som jag "lånar", den rymmer datorn. I duschrummet hittar jag en annan, lägre metallpall som jag ställer bredvid och jag har en perfekt plats för musen. När jag sedan placerat rummets fåtölj intill har jag en acceptabel plats för "datorarbete".

I datorn har jag ett antal "Solitär-spel", passar perfekt i på min situation, jag kör genast igång och för att prova "arbetsplatsen". Har också tagit med detta års berättelse att översätta samt lite annat smått och gott att arbeta med.
Vid tillfällen knackar det på dörren och jag ser genom glaset någon som tecknar "mat" eller "dryck". När personen avlägsnat sig går jag ut och hämtar brickan. En djärv syrra öppnade dörren en aning och frågade om det var något övrigt jag önskade, jag blir väl omhändertagen.
Varvar genom dagen mellan datorn, läsning och TV-tittande. Ringer naturligtvis hem till Gerd för att berätta att allt går väl, mot kvällen även till Bibbi. Kicki är för dagen i Köpenhamn å arbetets vägnar så jag talar med Bosse en stund och lämnar hälsningar till barnbarnen.
Även syster Karin i Småland får en påringning och jag berättar om den senaste utvecklingen.

Inga som helst biverkningar av medicineringen (isotopen) under dagen!

Onsdag, dag 2 i isolering, kommer och går förbi helt händelselös i förhållande till världen utanför. Liksom i går delar jag tiden mellan datorn, TV-tittande och en del läsning. Några telefonsamtal blir det också. Gerd ringer tidigt, Kicki ringer också på morgonen för att fråga hur jag har det, berättar lite om sin resa till Köpenhamn, kom inte hem förrän 22.30 i går kväll. Fördröjd till stor del av omfattande vägarbeten i Köpenhamnsregionen.

Regelbundet knackar det på min dörr, någon ställer en bricka med mat eller dryck i "slussen". Genom glaset ber jag en av syrrorna om en filt till natten och den kommer strax in i slussen där jag hämtar den.
Kvällen kommer utan att jag upplevt dagen långtråkig, har på något sätt haft tankarna sysselsatta. Tycker att tystnaden och friden är behaglig, det jag saknar är min promenad för att få blodet att pulsera lite hastigare.
Saknar förstås också möjligheten att "surfa på nätet"............

Torsdag, dag 3 i isolering. Natten blev betydligt behagligare än den förra, extra filten gjorde susen, det var varmt och skönt i min säng. Sov till kl. 7, mycket ovanligt för mej.
Frukost på sängen, måste dock i vanlig ordning hämta brickan i slussen först, gör morgontoalett och påklädning. Upp med persiennerna, kolla, det är en strålande höstdag utanför, himlen fullständigt molnfri, ett par flygplan ritar vita strimmor efter sig när de drar förbi på sin väg söderut.
Jag har en vidsträckt utsikt från mitt fönster men har lite svårt att finna de rätta bäringarna. Borta i nordost syns ett kyrktorn inbäddad i det gröna och ännu längre bort, där skog och himmel möts, ser jag avgaser från en fabriksskorsten stiga upp som små vita moln för att strax upplösas och försvinna.
Alldeles nedanför mitt fönster växer en rad med lönnar, de har just fått sina sprakande intensiva höstfärger, magnifikt!

Tänker något på morgondagen, har strålningen klingat av så pass att jag kan åka hem? Syster Birgitta sade att hon skulle mäta strålningen och "om" den låg på acceptabel nivå skulle jag bli utskriven. Känner mej inte på något sätt säker, får se i morgon förmiddag.
Försöker få någon sorts besked när, var, hur inför fredagen men lyckas inte något vidare

Fredag, dag 4 börjar på intet sätt annorlunda, flickorna som kommer med maten verkar lika skygga idag.
Men strax före 9 händer det saker. Någon kommer in i slussen, till och med öppnar dörren till rummet och säger att nu måste jag packa och utrymma, ta med alla saker, får inte komma tillbaka. Tar på gångkläderna, packar ner mina prylar i väskan och blir förd ner till bottenvåningen där syster Birgitta väntar.
Nu ska de alltså mätas, dessa osynliga strålar min kropp sänder ut. Jag lägger mej på brits, syster Birgitta för ett (mät?) instrument ner mot halsen och där ligger jag stilla i tio minuter. Når tiden har gått kör hon ut mej i det lilla väntrum- met och säger att hon ska räkna lite. Som den vänliga människa hon är så fixar hon först en kopp te åt mej, smakar mums.

Hon hämtar Man Doc som vägrar att ta min han när vi hälsar, bådar inte gott tänker jag. Vi sätter oss att prata, det framgår strax att jag ska släppas ut, han ger mej en del förhållningsorder, gå inte nära Qvintus (nu fem månader) förrän efter två veckor, gå en omväg om du ser en gravid kvinna, spola toan två gånger efter du använt den........
Vi talar naturligtvis om sjukdomen och behandlingen och jag tycker han ger en del positiva besked.
Jag blir faktiskt glad av det han säger och talar även om det för honom!
Det år också möjligt att upprepa denna behandling, inte hur många gånger som helst men ändå........

Slutligen skriver han ut ett recept på den "nya" medicin som jag sak ta dagligen i fortsättningen. Kan jag börja ta den omedelbart frågar jag och han svarar att set ska jag göra, en halv tablett on dagen den första veckan, sedan en hel dagligen. Att jag inte fått ta min medicin under de tre veckor undersökning och behandling tagit förstår jag nu är orsaken till att min ben känts som spagetti, att huvudet varit dimmigt och hela kroppen frusen.

Syster Birgitta ger mej ett papper där det står att jag är inbokad för "postterapi- scint" hos Nuklearemedicin på måndag 051010. Ett annat papper som säger att jag 060103 ska lämna två blodprover för analys inför besök hos Maj Doc.
Inte heller syster Birgitta vill ta min hand när jag vill tacka henne och säga farväl................
Jag går rätt över gatan till apoteket för att få med en burk med piller hem!

Skönt att vara ute och kunna ta mer än tre steg i samma riktning. Skönt att komma hem, kunna ta min medicin och förhoppningsvis piggna till igen.
Samtidigt tänka tanken hur lyckligt lottade vi är som lever på 2000-talet!

Måndag klockan 1400 är jag åter på Nuklearemedicin för att bli scannad. Möter två nya MBA-tjejer. Var det Helen och Lynn, många namn snurrar i skallen nu. Dom fixar allt till belåtenhet, i stort sett samma procedur som förra gången och efter ett par timmar är det hela klart.
Nu är det bara för alla att hålla alla tummar för att hjälpa Isotop 131!!!!!

I bigården har alla foderhinkarna tömts, jag tar bort dem och efter ytterligare några dagar plockar jag bort de Apistan remsor som hängt i yngelrummet för att ta död på parasiten varroa som gör livet surt för bin och biodlare. Samtidigt lägger jag isolering uppe på yngelrummen och räknar så med att arbetet i bigården ska vara avslutat för året. 22 samhällen invintrade.
Trots att min biodling har minskat betydligt börjar jag tro att det inte går att ens uppehålla detta års nivå. Tror inte krafterna räcker till nästa vår, kan och vill inte behöva be om hjälp varje gång något måste lyftas.
Men mirakel kan ju inträffa!
Bina finns ju kvar till våren i den mån de överlever vintern och jag kan då välja väg att gå. Två bivagnar finns kvar, den ena i behov av reparation innan nästa säsong. Traktorn som jag använt för att dra vagnarna till "nektarkällorna" har jag bara flyttat ett par gånger i år och då för att den stått i vägen. Tycker att någon som har större behov får ta hand om den och finner snart en köpare. Även ett hundratal skatt lådor beslutar jag att avyttra, de har inte använts sist tre åren. Det återstår ändå tillräckligt med material att fortsätta i årets omfattning.

Fredagen 26/19 kommer brev från Maj Doc där hon berättar att den radioaktiva joden tagits upp som förväntat på de ställen där det finns metastaser av sköldkörtelcancer.
För att ytterligare i detalj kartlägga förekomst/spridning av sköldkörteltumören har hon sänt remisser för datortomografi av bröstkorg och buk samt en skelett-
scintigrafi som ger en översiktsbild av skelettet. Värdefullt för att utvärdera jod- behandlingens effekt och för eventuell ytterligare behandling.
Vi ska också genom blodprover kontrollera ämnesomsättningen för att utröna om den dagliga dosen Levaxin är OK. detta ska ske inom sex veckor.
Sänder ett e-brev som bekräftar att jag inte har några invändningar mot dessa förslag inför framtiden.

Redan samma dag som brevet från Maj Doc anlände kom också en kallelse från Nukleärmedicin på US. "Jag är välkommen för skelett scintografi den 051027"!

För fjärde gången är jag alltså på Nukleärmedecin för undersökning. Bussen är något försenad och det är tio minuter över den utsatta tiden 10.30, när jag kommer in genom dörren. Tas emot av den trevliga syster (tekniker?) Lena som ju hade hand om den första undersökningen.
Hon sneglar menande på klockan men ser inte riktigt bister ut när jag förklarar. Ännu en gång injicerar Lena en isotop i armen. Denna gång måste den tillåtas verka i fyra timmar, själva fotograferingen är utsatt till 14.30. Jag har tänkt att gå en promenad för att fördriva tiden, sedan kanske äta något lätt men var finna en plats för middagsvila och sömn. Jag frågar om Lena har något förslag och sannerligen, hon visar mej ett rum med en färdigbäddad säng och säger att jag kan lägga mej där om jag blir trött. Hurra för Lena!

Allt går enligt plan och 14.30 är jag redo. Hämtas av en tjej, Noname, till kamera- rummet där den numera välkända ritualen följer, av med byxorna, blixtlås av metall, klockan, glasögonen. Passa in kroppen på britsen, för armarna in i "tvångströjan". Dessutom har den här tjejen en helt egen procedur, hon tejpar ihop mina fötter vid tåändarna!
Alla för beredelser klara, kameran går!
Efter 20 minuter är det klart och jag kan lämna sjukhuset och återvända hem.

När jag kommer hem väntar där ett brev från Röntgenavdelningen vid lasarettet i Motala. De välkommnar mej till undersökning den051111, datortomografi av bröstkorg och buk. Förberedelserna består av blodanalys, några timmars fasta och minst 45 minuters drickande av kontrastmedel. Ska väl gå det också!
Undersökningen kommer därefter att pågå i 1,5 timmar.

Som väntat ger datortomografi undersökningen inga problem. Lite mäktigt att trycka ner den liter kontrastvätska sköterskan hade i beredskap åt mej, 2-3 glas går bra men sedan börjar det ta emot.
Tekniker denna dag är Liselott, hon monterar en kanyl i min arm för en andra sorts kontrastmedel. Vilka varma och goa' händer du har, Liselott!
Det hela är sedan snabbt överstökat.

Nästa datum att passa är 051123 då jag ska lämna blod för analys med avseende på ämnesomsättningen. jag har också begärt att blodet kollas med avseende på HB-värdet. Eftersom det första provet har med frånvaro av sköldkörteln att göra så är Lab. första fråga "har du tagit Levaxin tabletten idag?".
Javisst har jag det! Det första jag gör på morgonen samtidigt som jag gör en kråka på väggalmanackan i köket för att hålla koll på mej själv.
Det var inte riktigt, bra värdet kan bli missvisande, men jag kan skriva att du tagit tabletten. Det tycker inte jag låter bra så vi bestämmer oss för att ta provet dagen efter i stället.
Samma dag besöker jag mina vänner distrikt sköterskorna för att få min dos av järntillskott. Som vanligt svårigheter att pricka rätt i mina "rullande" vener.

Vad kommer att hända härnäst? Kommer Maj doc att höra av sig eller kalla mej till US? Hör jag inte något lever jag i tron att allt går som det ska!

051123 ringer dr.Ann till min stora och oförställda glädje. Hon har alltså inte "glömt" mig och vi har som vanligt ett trevligt samtal, jag får berätta hur jag upp- lever min situation och hur min kropp känns efter operationer och behandling. Dr. Ann frågar naturligtvis om tillståndet i mage och tarm som ju fortfarande lämnar en del att önska. Hon kommer att kalla till en träff i vårdagarna för en koll av tarmen. Eftersom vi förmodligen inte träffas mer innan passar vi på att önska varandra God Jul och ett Gott Nytt År.

En av de första dagarna i December kommer ett brev från Maj Dok som nu fått svar på ämnesomsättningsproverna som togs 051124. Värdena ligger bra dosen Levaxin verkar vara rätt. Hon berättar också att mina blodvärden ligger hyggligt Hb=125. Så långt är allt väl!
Nästa provomgång är utsatt till den 060103.

Vid det här laget är också julbordet på "Gästis" avsmakat, välsmakande som vanligt, både mat och dryck, alla blev mätta och belåtna.
Lilla Qvintus, numera 8 månader var med och "gjorde" sitt första julbord, Han medförde dock egen mat.

Snart bara en vecka kvar till jul, och strax därefter nyårsfirandet, i våra trakter tycks det inte bli en vit jul, den milda hösten fortsätter ännu in i halva december. Kan inte hjälpa att fundera över vilken inverkan detta väder kan ha på bina i sina kupor. Luras drottningen till att börja lägga ägg kanske det sluta med katastrof!

Fortsättning följer förhoppningsvis under 2006.

Back