2004

Jag har aldrig tyckt om vintern med dess snö och kyla, har alltid tyckt att om vår Herre menat att vi skulle leva häruppe i norden borde han försett vår kropp med en varm päls. Tar en 30 minuters promenad nästan varje morgon iförd lager på lager av vinterkläder, känner mej trött redan innan jag ger mej av.
Något piggare dock, återkommer jag.
Jag går till solariet och tar ett 20 minuters solbad varje vecka liksom ett bastubad också en gång per vecka. Båda dessa "aktiviteter" gör att jag känner mej bättre.

Under vintern fortsätter jag medicineringen med imodium varje dag, järnsprutor varannan vecka och behepan var tredje månad. Årets första kontroll göres i februari och visar HB=135, mycket glädjande, andra gången i rad är värdet 135, måste betyda att jag är helt frisk, åtminstone för tillfället!
Nästa kontroll gör vi i mitten av april, HB=132 är också fullt godkänt, alla övriga blodvärden är normala berättar sköterskan på vårdcentralen.

Nu väntar jag bara på att bli kallad till dr. Ann kontroll av tarmen. En dag läser jag i bladet att hon blivit ombedd av "landstingsmarodörerna" att hjälpa till med utformningen av lasarettets nya och bantade organisation. Det står att läsa att hon lovat medverka i den mån arbetet på den egna avdelningen medger. Detta visar trots allt på en smula förnuft hos den ansvarige politikern men jag kan inte låta bli att fundera över min egen situation.
Kommer dr. Ann att få tid med mej och mina kontroller i fortsättningen? Jag känner mej oerhört privilegierad, lyckligt lottad som fått behålla dr. Ann i stort sett hela min sjukdomstid. Tänker på de otaliga mängder sjuka människor som berättat hur de vid varje besök på lasarettet fått träffa olika läkare.

Den 11te mars råkar vår måg, Kickis Bosse, ut för en fallolycka på sin arbetsplats och förs till US i Linköping tillsammans med två kamrater. Skador på båda fötterna och en spricka i höger underben. Dessutom har en stötta av något slag trängt in i kroppen strax under bröstkorgen, som väl är utan att skada några inre organ. Han blir väl omhändertaget av läkare och sköterskor, blir röntgad och får fötter och anklar hopskruvade och efter en vecka kan vi hälsa honom välkommen hem. Båda benen är iförda "gipsstövlar" upp till knäna och man har utrustat honom med kryckor och rullstol.
Efter sex veckor tar man bort det sista av gipset, nu fulltecknat med krumelurer och namn, gjort av de små. Han kan nu stödja på den ena foten och börjar göra små "utflykter", runt huset till att börja med. Konvalescenstiden kommer dock att bli lång.

Kallelsen till dr. Ann kommer och den 17de mars träffar jag henne. Vi pratar en stund och jag berättar om hur jag känner mig i allmänhet, har egentligen inget negativt att berätta, tvärtom känner jag mej glad och nästan lite upprymd när jag kan berätta om resultatet av senaste HB-kontrollen.
Hon gör en sigmoideoskopy undersökning, ser inget verkligt alarmerande men tar ut ett par prover från ett litet märke i tarmväggen. Hon är ganska säker på att det är en helt oskyldig förändring men med tanke på min historia vill hon ta dessa prover för säkerhets skull. En mycket klok kvinna!
Innan vi skiljs säger hon att vi bör göra en ultraljuds undersökning av levern. Hon kommer att sända en remiss till röntgenavdelningen som sedan kallar mej.
Försöker att visa min uppskattning för dr. Ann och en helt smärtfri utförd under- sökning genom att ge henne en kram.
Allt känns så bra att jag även ger en kram till den biträdande sköterskan!

Medan jag väntar på kallelse till röntgen börjar våren göra sig påmind, värmen når under eftermiddagen upp till +15 och vissa dagar något mer. Man kan börja plocka lite i trädgården och även titta till bina som nu kommer ut för att rensa sig, min vita bil blir alldeles full med bruna fläckar vid ett tillfälle, inte så kul.
Jag byter ut de kupbottnar som suttit under vintern mot rentvättade. De smutsiga tvättas och får sedan torka i solen. Eftersom jag nu förlikats med tanken att jag inte orkar med att sköta så många samhällen som tidigare har jag gott om bottnar och kan jobba på ett annat sätt med rengörningen.
Ett par samhällen har dött även denna vinter men 20 stycken ser riktigt bra ut, en del har inte så gott om foder kvar så jag ger dem lite stöd för att de ska klara sig tills dess att det kommer blommor i naturen.
Kanske kan jag utöka med ytterligare några samhällen i sommar..............

Kallelsen kommer och tisdagen den 13de april åker jag till Motala för att vara på lasarettet kl. 09.40. Undersökningen skall föregås av sex timmars fasta vilket betyder att jag måste läsa morgonens tidning utan min kopp te. Bedrövligt!
Undersökningen går som en dans och är snart avklarad, utan kontrast denna gång. Den hyggliga läkaren berättat att inget ovanligt finns att se, han kommer att rapportera till dr. Ann som sedan kontaktar mej brevledes.
Efter ett par veckor kommer brevet som berättar att inget avvikande hittats i proven eller ultraljuds undersökningen.
Trots att båda doktorerna egentligen förberett mej på svaren känns livet strax lite bättre igen!

I början av maj kommer sommaren till Östergötland. Flera dagar av värme, som enligt meteorologerna inte ska kunna infinna sig förrän i juli, gör även det att livet strax blir mycket skönare. Nu behövs dock en hel del regn för att allt i naturen och på åker och äng ska kunna växa i normal takt.
Fredagen 7de Maj flyttades 2 vagnar till rapsfält och skattlådor sattes på. Strålande väder under helgen men följande vecka var det frost på marken.
Den 10de maj börjar rapsen att blomma, den 11te har temperaturen plötsligt gått ner ett 10-tal grader med moln och en sval nordostlig vind. Knappats tillräcklig värme för bina att flyga.
Regnet uteblir dock i vårt område!

Senare i maj får jag en dag telefon från akutintaget på lasarettet i Motala, det är mågen Bosse, där med yngsta barnbarnet Ricky som givit sig på att hoppa ned från en gunga i full fart, baklänges till på köpet, med påföljd att ena armen bröts vid handleden!

Han förs vidare till US i Linköping där han får tillbringa natten men är åter hemma nästa dag med armen hopspikad och i ett gipsförband.

När jag tittar till honom på eftermiddagen har han just fått något smärtstillande och det är en blek och trött liten kille som berättar en del av senaste dygnets upplevelser. Förbandet hämmar honom något under de första dagarna men snart hänger han med kompisarna igen.

I slutet av juni är det dags att ta bort spikarna och därmed är gossen så gott som ny igen. En ny cykel med 18 växlar får honom att glömma det som varit ont och besvärligt!

Vädret växlar, en del vackra dagar gör att bina kan arbeta och jag kan vara ganska nöjd med honungsskörden från raps- och andra försommar -blommor, c:a 35 kilo/samhälle.

Det myckna regnandet med mellanliggande perioder av värme gör att gräset frodas, gräsmattorna är gröna och kraftiga som aldrig förr. Klippning och trimning måste göras ett par gånger i veckan. Tyvärr sker samma växtlighet i trädgårdsland och rabatter men kallas där ogräs, kampen mot detta pågår ständigt med växlande framgång.
Några dagar använder jag till att, delvis med hjälp av grannen, bygga ett staket mellan våra tomter.

Jag trivs i fulla drag med att kunna vara ute och jobba flera timmar om dagarna, en väl tilltagen vilopaus mitt på dagen är dock nödvändig. Mage och tarmar leder sitt eget liv, växlande ibland från dag till dag, svårt att veta varför. Liksom de senaste åren minskar min vikt med något kilo även denna sommar, något som jag lärt mig att inte bekymras över. Järnsprutorna varannan vecka håller blodets HB-värde på "rätt" nivå enligt de analyser som jag låter lab. göra varannan månad.

Jag vågar fortfarande inte ge mig ut på några längre resor men har länge närt en önskan att åka till Göteborg för att titta på 1700-tals skeppet "Ostindienfararen Göteborg" som ett gäng entusiaster byggt. Den är nu sjösatt och ligger vid kaj för kompletterande inredning och utrustning. Så när Kicki och hennes familj frågade om jag och hustrun ville följa med tur till Göteborg över en lång "veckända" var inte beslutet svårt. Skönt att bara sätta sig i bilen och bli fraktad både dit och hem. Resan blev lyckad, vi hann även med en tripp till Danmark för att proviantera lite av livets goda……

Ett annat stort jobb denna sommar är att ta ner det "skuggträd" som växt i 30 år på baksidan av huset. Jag planterade det själv, ett frö som jag trodde var från en hägg visade sig vara ett en sälg! Det blev emellertid ett utmärkt träd att vistas under en stekhet sommardag. En nackdel var alla de löv som föll om hösten och som måste tas om hand men de var alldeles utmärkta att mylla ner i den köksträdgård som finns alldeles intill.

Nu hade det blivit alldeles för stort, gav alldeles för mycket skugga, gjorde att mossa frodades i gräsmattan bland annat, och måste därför bort.
Ett mycket för stort jobb för mig ensam så jag måste be om hjälp. Det är bra med en måg som är ägare till en motorsåg, han kom till min hjälp och på två dagar var trädet nedtagen och bortforslad.
I höst har jag "återigen" planterat en hägg ett litet stycke från stubben.

I september blir det ett litet problem att få veta resultatet av blodanalysen.
Tidigare har jag varje gång kunnat ringa till vår vårdcentral för att få veta, nu hade "min" doktor, som jag f.ö. aldrig träffat, slutat och ingen annan var villig att skriva remissen till lab. Min kloka distriktssköterska skrev remissen med dr. Anns namn på vilket naturligtvis gjorde att resultatet sändes till Motala så fort det var klart.
Efter ett par telefonsamtal visade det sig att det enda sättet för mig att få veta resultatet var att få en telefontid hos dr. Ann.

Dr Ann ringde och berättade att HB låg på 134 och övriga blodvärden var bra, skönt!
Medan vi talades vid anmärkte dr Ann på att min röst var hes, något som hon tidigare inte märkt. Jag berättade då att hesheten kommit efter operationen då man tog bort tumören/sköldkörteln. Sporadiskt och kortvarit i början, sedan mera frekvent och numera är hesheten så gott som permanent.
Dr Ann tyckte att vi skulle röntga lungorna och se till att stämbanden blev kollade och snart nog kom en inbjudan till röntgen i Motala. Efter ytterligare någon vecka kom också en kallelse till US i Linköping för kontroll av stämbanden.

Ännu en ny erfarenhet, doktorn, en trevlig prick, liksom hans ”syrror”, kikade in i näsborrarna, drog i min tunga så att han kunde se ner i halsen innan han beordrade fram snöret.
När jag frågade vad han skulle med ett snöre till ändrade han sig och berättade att det egentligen brukade kallas råttsvansen! Det lät ju bättre eller……
Jag tycker det är kul med människor som har lite humor även i dessa sammanhang!
”Råttsvansen” visade sig vara just det, en tunn böjlig sak, kanske 30 cm lång med en starkt lysande lampa i änden.
Dok förde instrumentet via näsan ner i halsen medan en av syrrorna stöttade mitt huvud, det kittlade ordentligt ett par gånger, lite obehagligt men inte på något sätt plågsamt och efter det att han fått mig att utstöta lite ljud ett par gånger var det klart.
Till min stora glädje och lättnad kunde dok inte upptäcka några fel på stämbanden, han tyckte jag kunde få prata så mycket jag ville.

Mindre glädjande var det att hitta en lapp med parkeringsböter när jag för att åka hem.
Kunde för mitt liv inte förstå detta, tyckte att jag kollade noga på skyltarna. Avgiftsbelagda platser till höger, närmast byggnaderna, visar en skylt, där är fullt på alla platser vad jag kan se. Ingen skylt åt vänster och jag kunde se bortåt hundratalet lediga platser långt där borta. Dit åker jag, det blir ett gott stycke att gå men in gengäld kostar det inget.
Det är ju visserligen 20+ år sedan jag var här senast och då var det ingen avgift…….

När jag kom hem tittade jag närmare på lappen och upptäckte då att där fanns en kod för mitt felsteg, kod 10, förklaring finnes på lappens baksida.
Kod 10= ”BILEN VAR PARKERAD PÅ PERSONALPARKERINGEN”.
Hur kunde någon gissa sig till att detta var personalens parkering!?!?!?
Jag såg sannerligen inga hänvisningsskyltar!

Om jag behöver besöka US någon mer gång ska jag ring till någon ansvarig och be om en utförlig beskrivning om parkeringsplatserna!
Nu ökade mina kostnader för läkarebesöket med 200 kr. Otillständigt!
Sjukhusens parkeringsplatser borde vara avgiftsfria, man åker ju inte dit och ställer bilen utan orsak.

Höstarbetena är ungefär desamma som tidigare år, det stora jobbet är förberedelser för binas överlevnad till nästa vår. Förutom infodring av sockerlag har nu behandling mot varroa-parasiten blivit ett permanent inslag i höstarbetet. Inte heller i år känner jag för att stå ute och koka ramar.
Bina gav c:a 50 kilo per samhälle, får väl anses som ett acceptabelt resultat denna sommar. Invintrat tjugo samhällen i höst.

I november, denna trista grå och våta månad kom dock det äldsta barnbarnet Sofie och lyste upp tillvaron med beskedet att jag ska bli ”gammelmorfar” i vårdagarna. Riktigt roligt för en gamling att höra!

I november börjar jag också vänta på kallelse till den kontroll av tarmen som dr. Ann utlovat denna höst, verkar dock dröja. Kan det månne bero på den hänsynslösa nedrustning som gjorts av hänsynslösa landstingspolitiker. Vi ska försöka rösta bort dem nästa val!

I början av december kommer vintern till vår trakt. Ett intensivt snöfall under ett par dagar ger ett snötäcke på 30-40 cm och även ett långt strömavbrott. Efter ytterligare några dagar har det hela ändrats igen och gräsmattorna lyser åter gröna.

Så kommer då kallelsen till ”Sigmoidioskopi” undersökningen och efter de vanliga förberedelserna med fasta och tarmrensning under ett dygn inställer jag mig hos dr. Ann dagen före julafton. Vi pratar som vanligt om hur jag upplevt tiden sedan förra kontrollen, jag har egentligen inget negativt att meddela. Hon klämmer och trycker på min mage och buk utan att känna något anmärkningsvärt. Så långt är allt bra.

Så ska då den stora undersökningen börja. Dr. Ann för in instrumentet och upptäcker genast att det inte fungerar som det ska, efter en del konfererande ger sig hennes sköterska iväg för att hämta någon reservdel till ”skåpet” som dom kallade det. Flera damer kommer till hjälp, ett tag var där fyra stycken som stod och tittade på min bakända, de såg förmodligen inte den utan bara utrustningen som inte funkade. Trots de gemensamma ansträngningarna kunde inte undersökningen genomföras utan jag fick äntra ner från bordet och ta på kläderna igen. Dr Ann beklagade det hela, hon var nog mer upprörd än jag, med all rätt. Ingen skugga ska falla över henne eller hennes kollegor, enligt mitt sätt att se det hela är det återigen ett bevis på de hänsynslösa och okunniga politikernas neddragning av resurser till vårt en gång så väl skötta och väl fungerande sjukhus.
Maskiner kan förvisso gå sönder, men det får inte vara möjligt på ett sjukhus!

Under ”eftersnacket” föreslog dr. Ann att hon skulle sända en remiss till röntgen-avdelningen för att få en undersökning med ”Datortomografi” i stället och så bestämde vi. Dr. Ann förklarar till en del vad undersökningen innebär och när jag kommer hem gör jag en sökning på ”nätet” för att finna ut mera. Man kan bara hoppas kön till denna undersökning inte är alltför lång.

Julen firades enligt det sätt som blivit tradition.
Julbord på ”Gästis” någon vecka före där vi alla kan koppla av och gå till dukade bord. Julafton tillsammans med flickorna och deras familjer. Besök av tomten där man kunde notera att de små nu har förlorat all respekt för den skäggiga mannen.

Just vem som dolde sig under masken kunde dom inte lista ut trots en del spekulerande.

Vädermässigt blev julhelgen ingen höjdare, inte den minsta lilla snöfläck fanns att se. Annandagens jordbävning under havsbotten med åtföljande ”Tsunami” som sköljde bort allt i sin väg och släckte hundratusentals liv runt Bengaliska Bukten blev till en tragedi som gör att julen 2004 är för evigt inskriven i historieboken.