Årets första vecka präglas av riktig vinterkyla i hela vårt avlånga land. Kvicksilvret i termometern kryper ner under -20 en del tidiga mornar och jag, som avskyr kyla och snö, håller mej mestadels inomhus, vilar mycket men iordningställer också 300 ramar till vårens biodlingen.
Ramarna kokade jag rena i oktober månad och de ska nu repareras, riktas, förses med hela och spända trådar och slutligen monteras med nyinköpta mellanväggar.

Under ett par dagar uppför min mage som en kokande gryta, utan några som helst smärtor dock. Detta kulminerar en dag med upprepade toabesök, tycker mej se att det kommer blod också. Tankarna börjar vandra men jag lägger band på dem, avvakta till i morgon och se om det är bättre.

Nästa dag har magen lugnat sig något men nog tycker jag mej se röda spår i toa'n!
Jag ringer till lasarettet och som väl är så sitter en vettig och hjälpsam tjej vid telefonen. En sekreterare, som ju egentligen inte kan göra något åt mina bekymmer men när hon hört min historia har den goda smaken att koppla mej till en sköterska.
Efter att berättat mina bekymmer ännu en gång be sköterskan mej att vänta i telefonen medan hon försöker finna en doktor att rådgöra med. Hon återkommer efter några minuter, berättar att hon funnit dr. Ann som hälsar att jag ska omedelbart åka till VC och lämna ett blodprov samt hämta utrustning för avföringsprov.

På eftermiddagen ringer dr. Ann och berättar att HB värdet i provet var 124, bättre än på mycket länge!
Hon lugnar mej också med att eventuell blödning från magen kan inte vara omfattande eftersom värdet är så pass bra. Jag är mycket tacksam att hon hörde av sig!
Återstår att se vad avföringsprovet visar.......
Inga nyheter är ju goda nyheter och eftersom ingen hörde av sig ytterligare så visade provet inte på något oroväckande.

Ytterligare en stor omgång blodprov får jag lämna på VC för analys innan dr. Nilsson, som utlovat, ringer den 15de.
Han har bara positiva nyheter, alla utförda tester visar normala värden, och eftersom det har nu gått 5 år sedan ingreppet och borttagandet av den stora tumören i magen tycker han inte att jag behöver kallas för några flera kontroller. Verkar OK tycker jag!

Ingenting har dock klarnat beträffande svårigheterna att hålla HB på rätt nivå. Eftersom värdet nu någorlunda bra kan det tänkas att för- söka minska "sprutfrekvensen" något?
Vi enas om att försöka med dr. Anns ursprungliga plan att sänka till en spruta varannan vecka och samtidigt ta regelbundna analyser av HB.

När jag efter 2 veckor fått min injektion går jag direkt till lab. för att se hur HB har utvecklats under tiden.......
Döm om min stora bestörtning när jag får veta att värdet nu är 98!
Det är inte vad jag väntat mej och jag vänder mej till de som jag har närmast, mina vänner distriktssköterskorna på VC. De lovar att ta kontakt med lasarettet för att utröna om och vad som kan göras och under tiden återupptar vi "sprutandet" med den tidigare frekvensen. 

Ack ja, livet är sannerligen en berg och dalbana!
Nu måste vi se till att få upp blodvärdet ännu en gång, snart är det vår och då måste jag ha lite kraft över för mina bin!

Sista veckan i februari får jag smärtor i nedre delen av buken, lindriga till en början, intensivare mot slutet av veckan. De kulminerar på lördag fm. men släpper helt efter ett något "blodigt toa-besök".
Avvaktar söndag, inget tecken på blod, inte heller måndag. När jag får min järnspruta på måndagen berättar jag för sköterskan om mina upplevelser.
Hon kontaktar dr. Ann som vill at jag ska komma till akuten med en gång. Så efter att ha lämnat ett blodprov för HB-kontroll ger jag mej iväg.

Tas emot av dr. Anne (obs. "e" på slutet) som har allt klart att lägga in mej hos dr. Ann på avd.4. Jag känner mej inte dålig och eftersom HB-värdet enligt fax från Borensberg var 106 så kom vi överens om att göra en mindre undersökning nu och att jag avvaktar en tid för röntgen hemma.
Doktorn ger sig iväg för att undersöka när det finns tid att få en coloscopi utförd. Kommer tillbaka med beskedet att kön till coloscopi är fyra veckor men vi kan få tid för en röntgen av tjocktarmen inom två veckor. Vi bestämmer oss för röntgen som går snabbast.
Doktorn gör en rectoscopi utan att upptäcka något fel och jag lämnar sjukhuset för att hemma avvakta kallelse till den mera omfattande  röntgenundersökningen.

Det förflyter en vecka utan att jag får kallelse, tisdag följande vecka fortfarande ingenting så jag ringer för att kolla. Till min stora förskräckelse får jag veta att det inte finns tid för mej förrän om cirka fem veckor. Vilket virrvarr!
När jag lagt på lyfter jag omedelbart luren igen och ringer till kirurg- mottagningen för att få en telefontid till dr. Ann för att klaga min nöd. Dr. Ann ringer mej redan på onsdag em., hon lyssnar på mej och lovar att tala med röntgenläkaren för att få jobbet gjort snabbare.
Jag gjorde rätt i att förlita mej på dr. Ann, redan på fredag får jag telefonbesked  om inläggning på tisdag följande vecka för förberedelse, undersökningen blir på onsdag.

Jag vill inte skriva de ord vill använda för att beskriva våra styrande i landstinget, nöjer mej med att kalla dom för "skrivbordsnavigatörer" oerhört långt från och totalt främmande för verkligheten. Tänk om vi kunde sparka ut dem alla, bli av med all byråkrati, det borde bli många sköna millioner att fördela till sjukhusen och deras duktiga personal!

Under försöken att reda ut mina hälsoproblem drabbas vi av en tidig "värmebölja", 10-15 grader varmt på em. i mitten av mars.
Jag beslutar mej för att kolla hur bina har övervintrat och att rengöra kupbottnarna. Sannerligen ingen angenäm uppgift, av de 10 först kollade var 4 helt döda, när jag är färdig med genomgången visar det dig att jag förlorat 1/3 av samhällena, mycket sorgligt.
Orsak? Svaga samhällen vid invintring, sent indragen bladhonung är inte bra som vinterfoder, infodringen var sen p.g.a. att drottningen  producerade i det varma vädret som varade långt in i September, när allt yngel var utkrupet och det gick att fodra slog kylan till så bina kunde inte dra ner sockerlagen till ramarna. Är varroaparasiten en av flera möjliga orsaker till den katastrofalt dåliga överlevnaden?

Hur som helst blir det en oerhörd mängd arbete för biodlaren att i första hand reda upp eländet och sedan bygga upp nya samhällen under sommaren. Det kommer at bli dåligt med pollinering och honungs-
produktion denna säsong, åtminstone i våra trakter. Det visar sig nämligen vid en rundringning att flertalet kollegor i trakten är drabbade

Så, tisdagen 18de mars får jag en säng på avd. 4 sal 22 igen. En ung man kommer in för att sätta dropp i min arm men ger upp efter fyra misslyckade försök att hitta rätt med nålen. En sköterska lyckas bättre och mitt dropp blir monterat. Samtidigt får jag ett glas vätska som innehåller laxermedel.
På salen finns Jussi från Ödeshög som kommer fram och hälsar glatt, han påminner mej att vi låg där tillsammans i september förra året.
Jussi har samma åkomma som jag. en tumör togs bort i september och han fick "en påse på magen". Nu har tarmarna sytts ihop igen och han slipper påsen framöver. En glad man som åker hem senare samma dag.
Där finns också en ung man där man tagit bort blindtarmen på måndagen, han ger sig iväg hem redan dagen efter. Fantastiskt!!!

På kvällen blir jag ensam på salen, en stor fin TV är monterad på en svängbar arm, jag riktar in den så att det är bekvämt för mej att följa kvällens program.
Ytterligare ett glas laxermedel får jag kl. 19. Lite senare en kopp buljong som smakade riktigt gott, ytterligare något senare en insomnings tablett som sänder mej in i en drömfri sömn som varar hela natten.

Nästa dag kl. 10 är det dags för kontraströntgen av tjocktarmen, en synnerligen lätt och smärtfri undersökning som är över på 20 minuter.
Åter på salen får jag tillfälle att fråga underläkaren om hur länge han tror att vi måste vänta på svar och när jag kan räkna med att få åka hem. Svaret blir att kl. 14-14.30 bör det vara klart.
Jag ringer till Bibbi, som ska hämta mej, och meddelar tiden.

Klockan 14 kommer Bibbi in på salen och frågar om jag är färdig att åka. Inte än svarar jag men det blir nog snart, jag byter om till mina egna kläder så länge. Mera väntan, en sköterska kommer in och säger att det dröjer en stund, överläkaren har inte kommit upp än. Efter en stund kommer någon in och säger att överläkaren har inte tid just nu, han måste vara på sin mottagning en stund. Under eftermiddagen tittar sköterskorna in allt emellanåt och säger några ord, snällt av dem att göra, vi känner oss inte helt övergivna.
Det slutar med att vi aldrig får se överläkaren, kl. 16.45 kommer under- läkaren in och berättar att man funnit en "förträngning" på tjocktarmen och den bör tas bort. Han "ritar och berättar" lite för oss för att förklara. Han ska fixa tid på måndag för röntgen av lungor och ultraljud för levern samt tid för ett återbesök på onsdag. Efter att jag också fått en remiss till lab. för blodprover kan vi då äntligen åka hem!

Den omedelbara frågan inställer sig: Hur kunde jag bli förklarad färdigbehandlad den 15de Januari för att sedan få detta besked två månader senare??????
Mina döttrar är mycket upprörda!!!
Röntgen av tjocktarmen i Maj-02 visade inga förändringar. Sedan dess har inga försök gjorts att undersöka orsaken till att jag måste få järninjektioner tre gånger i veckan för att hålla blodvärdet uppe. Att avföringsprovet i Januari visade "en etta" var inget alarmerande?!

På torsdag 20de får jag brev med kallelse till dr. Nilsson  på onsdag följande vecka, hade väntat mej en kallelse till röntgen på samma gång men den uteblev trots att undersökningen är en förutsättning för min träff med doktorn.  
Inte heller på fredag hör jag någonting och känner att jag måste göra något för att finna ut vad som händer, jag upplever att förvirringen är total och sätter mej för att ringa till lasarettet!

Det första jag upptäcker är att telefonen inte fungerar. När vi lämnade huset i går för en tid vidarekopplade jag den till mobiltelefonen och glömde naturligtvis återställa detta senare när jag stängde av mobilen. Ville naturligtvis vara anträffbar varje tid på dagen om lasarettet skulle höra av sig! Glömskan skulle visa sig ha betydelse även på fredagens förmiddag då ingen kunde komma fram på telefonen.

Började med att ringa till röntgenavdelningen. Sköterskan kollade och återkom med beskedet att de ej fått någon remiss från min doktor!!!
Jag är vanligen en mycket fridsam person men nu började jag verkligen att härskna till!
Vad har hänt med "mitt lasarett" där jag tidigare upplevt så mycket positivt under min sjukdom?

I brist på annat ringde jag till vårdavdelningen för att om möjligt få fatt på, och tala med underläkaren som skulle fixa remiss till röntgen.
Uppge namn och födelsenummer, berätta om mina problem, sköterskan i "andra änden" verkar förnuftig och ger sig iväg för försöka hjälpa mej. Kommer tillbaka och ställer någon fråga, försvinner igen.
Efter någon halvminut lyfter någon telefon luren igen och en röst säger: 
"Hallå, det är Ann Rundcrantz"!
Vilken lycka, någon jag känner igen, "min" doktor! En stor börda faller från mina skuldror!!!

Dr. Ann var tydligen i närheten, kände igen frågorna och fick veta vem som var i telefonen. Det visade sig att hon försökt nå mig på förmiddagen men hindrats av den bortkopplade telefonen:
Hon berättade att hon tagit del av resultatet från tjocktarmsröntgen som visar en tumör, 5-10 cm stor, hon säger också att den måste ha vuxit mycket fort.
När jag frågar om fortsättningen får jag veta att hon nu skulle ta hand om mej och mina problem. Den uteblivna röntgen av lungorna, blod- analys samt operation inom två veckor. 
Eventuellt  ytterligare behandlingar som behövs bestäms av denna undersökning.

I allt mitt elände känner jag mig upprymd och glad över att jag gjorde samtalet. Om det är någon som kan få saker att hända för att hjälpa mej så måste det vara dr. Ann! 

Dagarna är fortfarande fina, vädret är högtrycksbetonat med kalla nätter och varma eftermiddagar.
Varje dag åker jag till bigården för att försöka rädda det som räddas kan i fråga om bina. Endast ett fåtal kupor är i, vad man kan kalla, normalt tillstånd, försöker bona om de samhällen som endast innehåller små mängder bin, troligtvis kommer ytterligare ett antal samhällen att dö innan den riktiga våren kommer.
Jag röjer bland lådor och ramar, det mesta är oerhört nedsmutsat och kommer att kräva mycket arbete att återställa.

Forts. följer förhoppningsvis!