2003postop

Vecka 14, första veckan i April, började med att Kicki på måndagen opererades för sina diskbesvär.
På tisdag var jag kallad till röntgen inför min operation senare i veckan. Efter avslutad undersökning  letade jag upp Kicki som just kommit till sin vårdavdelning, hon såg naturligtvis medtagen ut men var vid gott mod och var glad att jag tittade in.
Läkarna hade berättat att de funnit en nerv illa klämd och som nu rättats till.
Att jag kunde berätta att min lever och lungor inte hade några tecken på sjukliga förändringar tycktes pigga upp henne ytterligare.

Ultraljuds undersökningen av min lever var något annorlunda än vid tidigare tillfällen. En kanyl monterades i höger arm och sköterskan förberedde mig på att jag skulle bli "utsatt" för en metod aldrig tidigare tillämpad i Motala samt att vi skulle bli många personer i undersökningsrummet. När hon preparerat mej kom en rad vördnadsbjudande men trevliga läkare in och hälsade, någon från Linköping för att instruera, samt Motala kollegorna som skulle instrueras. Jag tror även att där fanns en representant från företaget som tillverkade kontrastmedlet. Så nog tycktes det finnas goda möjligheter till fullgod undersökning och bedömning av tillståndet på min lever.

Det  var alltså införandet av kontrastmedel i just denna form av undersökning som var det nya. Undersökningen tog inte lång stund, alla närvarande tycktes överens om att bildkvaliteten var ypperlig.
En av "Motalamännen", tyvärr försvann namnet alltför fort ur mitt minne, tog min  hand och försäkrade att min lever var i bästa skick. Jag tackade honom och försökte säga att jag var både glad och tacksam över utfallet samt lite stolt över att få vara något av en "försökskanin" åt vetenskapens Motala-bransch.
Efter lungröntgen, snabbt utförd, och besök hos Kicki, var jag åter hemma.

  På kvällen ser vi på TV den första av sju finalmatcher i Hockey SM. Den spelas i Karlstad, Färjestad- Frölunda = 4-5 !

Onsdag! I morgon är det så dags, vad göra med idag? Något som måste göras??
Hur länge blir jag kvar på lasarettet?
Tar det lugnt på fm., gör lite arbete vid datorn, hämtar kontoutdrag från banken för att kolla att banken skött sitt.
Jag åker en sväng till bigården, där syns ingen större förändring sedan sist.
På em. åker vi en tur till byn för att handla.

Dagen går, klockan blir 16.30 och det är dags att ringa operationsplaneringen på LiM för att få tid för inställelse och eventuella övriga instruktioner inför morgondagens ingrepp. Jag är välkommen till op-avd kl.09.00 följande morgon, förberedelserna är inte svåra, inget att äta efter midnatt, inget att dricka efter 07.00 torsdag morgon.
Ingen magsköljning denna gång, laxeringen har aldrig berett mig några stora problem men nu ska jag deltaga i en slumpvis utvald skara patienter som ska opereras utan denna förberedelse. Återigen känner jag en viss tillfredsställelse över att kunna "hjälpa vetenskapen" genom att ställa upp på detta.
Överenskommelsen dokumenteras genom underskrift av mig och Dr. Ann.

Tidigare har jag per post fått två tvättsvampar från lasarettet. De är speciellt preparerade att användas före op, innan jag lägger mej på kvällen duschar jag och använder den ena av dessa svampar.

Torsdag morgon, upp 05.30. En kopp tea drar medan jag hämtar tidningen och efter 10 minuter är jag tillbaka i sängen tillsammans med "Corren" och en stor mugg tea, fast besluten att göra det mesta av tiden fram till "dryckesförbudet" kl. 07.00.
Sedan följer ytterligare en dusch och tvagning med svamp nummer två. Dra på rena kläder och snart kommer Bibbi för att transportera mej till Motala lasarett.

Jag anmäler mej i receptionen och får en remiss till lab. för de sista blodproven före operationen. Sedan är det en något märklig känsla att ta hissen upp och bli mottagen av en sköterska. Jag är väl medveten om det som väntar men vid tidigare tillfällen har jag träffat min läkare för samtal öga mot öga eller varit inlagd någon dag före ingreppet.  Denna gång har dr. Ann och jag avhandlat förberedelserna per telefon.
Inga större problem dock, av med gångkläderna, på med op-stället. En sköterska ger ett lätt lavemang och efter tio minuter på muggen är jag klar med förberedelserna här.
Bakom en skärm står en liten soffgrupp där jag nu parkeras i väntan på………..

Efter endast ett par minuter ser jag dr. Ann komma gående mot mig, hon hälsar och berättar lite om vad hon tänker göra, drar upp skjortan och ritar några streck på min mage. Hon avrundar samtalet med att säga: "Du får vänta en stund, jag har en patient  före dej. Efter det tar jag tidig lunch och kommer sedan direkt till dej." 
Ridå!!! Hoppas inte min besvikelse syntes alltför tydligt, jag som trott att de 25-30 minuter som nu gått inte skulle bli så många fler i väntan.

Nåväl, dr. Ann hastar iväg till sitt arbete, en sköterska hämtar mej för att fylla i nödvändiga formulär, hon ger mej också tre "piller" att svälja före operationen. Vi hinner  inte bli färdiga med pappersexercisen förrän någon kommer in och säger att vi ska ta in Karl-Erik nu. Vi avslutar i flygande fläng, jag sväljer mina piller och travar in till det väntande op-bordet.
Efter lite pyssel runt mej säger en av flickorna att jag ska vända mej på sida; "vi ska lägga ryggbedövning på dej" och jag förflyttas långt in i drömmarnas rike!
Vad dr. Ann gjorde med sin andra patient vet bara hon, jag var bara glad över att slippa vänta!

Fram emot kvällen vaknade jag förmodligen, har dock inget minne av detta, inte heller mycket av den följande natten. Det bästa man kan säga är att det var en besvärlig natt!
(Under tiden jag låg utslagen spelades hockeyfinalens match nummer 2, återigen seger till Frölunda som nu leder med 2-0 i matcher.)

Efter en evighet blev det dock morgon och med den dök dr. Ann upp. Hon behövde bara titta en gång för att konstatera att jag hade smärtor och strax blev bedövningen justerad och jag fick ett par timmars välkommen sömn.
Efter lunch hämtades jag ned till vårdavdelning 3. Vem dyker upp där om inte Bert, en biodlarekollega som är sköterska på avdelningen. Trevligt, vi utbyter några tankar om säsongens aktualiteter medan han installerar mej på sal 22.

Har nog inte varit på salen mer än 10 minuter när min Kicki kommer in genom dörren, hon går med hjälp av två kryckor men syns vara väl till mods. Berättar att hon varit i kontakt med syrrorna här för att få veta när jag kommit ner från postop. Det var trevlig överraskning nummer två på kort tid!
Hon berättar att en bårbil ska hämta henne kl. 13.30 för att köra henne hem , sjukhus- vistelsen är över för hennes del denna gång!
Senare på em. kommer Gerd på besök, vi pratas vid en stund innan mina ögon börjar falla igen av trötthet och jag somnar av igen.

Dr. Ann har ordinerat 500 ml. klar dryck att intagas under dagen, inga svårigheter med det. På kvällen smärtstillande piller samt en insomningstablett och sov gott hela natten.

Uppvaknandet dag 2 efter op. var  betydligt bättre än dag 1. Med lite hjälp lämnar jag sängen och går till toaletten för att tvätta mej och borsta tänderna. Slänger skjortan som suttit på sedan torsdagen och tar på mej ett rent ställ. Tillbaka i sängen känns det bra, två påsar dropp och ryggbedövningen är kopplade.
Dr. Ann kommer och pratar en stund, vill se att jag dricker 1000 ml. klar vätska idag samt äter någon soppa. Hon berättar att tumören och ytterligare en bit av tjocktarmen är borttagen, endast en "liten bit" återstår av densamma.
När lunchen serveras tar jag en skål varm soppa och en bit glass. Vid kvällsmålet äter jag ytterligare en skål soppa.

Allt känns bra. Vi är två man på salen, har en bra TV och kollar på slutspelsmatch nr. 3 som även den vinns av Frölunda, nu endast 1 match från att bli Svenska Mästare..
Senare spelar vi Bingo-Lotto, ett mycket tråkigt spel tycker jag, men gör att tiden går.

Söndag morgon känns allt bra, inga plågor alls. Jag blir serverad en full frukost, frågar ”servitrisen” om detta är riktigt och han svarar att det är doktorns order, idag ska jag äta riktig mat. Framåt middagstiden kommer dr. Berbel och ta bort ryggbedövningen.

Åter söndagens middagsmål och efter det börjar bekymren.
Magen började svälla, den kändes spänd som ett trumskinn och snart började det smärta och göra ont i nedre delen av buken. Fick några smärtlindrande piller som dock inte hade någon avgörande inverkan.
Bosse hade planerat att besöka mej idag men jag ringde och avstyrde, kan inte tänka mej att ha något besök idag!
Försöker få i mej lite av kvällsmaten. Natten blir en mardröm, jag frågar sköterskorna om man verkligen ska behöva ha dessa smärtor när man befinner sig på lasarettet?!

Magen är fortfarande ett stort bekymmer på måndagen, den är spänd som en ballong och smärtar svårt. Jag får några piller emellanåt, de har endast marginell inverkan. Jag stånkar och stönar när smärtorna kulminerar, ser att man har dragit för draperierna som i viss mån avskiljer min säng. Hoppas att jag har fel, men jag tycker att ”syrrorna” bemödar sig att titta åt andra hållet när de passerar min säng.
Inte förrän kl. 10 på kvällen kommer nattens sköterska, hon förstår att något är fel. Hon kollar min mage en gång och säger att hon måste kalla på en doktor. Tack för det!

  Detta påminner mej i viss mån om det som en bekant till mej berättade vid ett tillfälle. Han arbetade på ett vårdhem för ensamma handikappade människor.
Om någon av patienterna låg på sitt yttersta och personalens arbetspass närmade sig slutet hände det att man ”piggade upp” patienten med en styrkande konjak eller liknande. Allt för att hålla dem vid liv och lämna arbetet med att ta hand om den avlidne till nästa skiftlag.

  Är det här ytterligare en följd av beslut som tagits av odugliga och ignoranta landsting- politiker?
Var går gränsen för när syrrorna på avdelningen ska kalla på hjälp från en läkare? Man får förmoda att det inte är överbemannat på läkarsidan heller kvälls-och nattetid.
Förmodligen är jag inte högprioriterad nu när jag är på ”fel” sida 70.
Eller, kanske var jag inte så dålig som jag kände mig.

  Nåväl, efter en stund kommer en rund och fryntlig man in. ”Jag heter Goran och är läkare här” säger han, tar en titt på min mage och känner på lite på den.
”Det här måste vi hjälpa dej med” säger han sedan, ger instruktioner till sköterskan och innan han går ut hör jag honom säga att han ska skriva en remiss till röntgen.

Nu händer det saker! Sköterskan och ett par medhjälpare kommer med en sond, en smal plastslang, som ska in i näsan, genom strupen och ner i magsäcken.
Stora svårigheter, det är meningen att jag ska ta ”lite” vatten i mun, svälja detta och på så sätt underlätta införandet. Det går inte bra, jag spyr, skriker och gormar. Det måste ha hörts lång väg, flera ”syrror” kommer in för att ge goda råd.

Jag håller mina ögon stängda men ser ändå märkliga saker. Jag ser liksom en vägg av färger i ett mönster, 3-4 ”stolpar” i en blekblå nyans, mellan stolparna vågräta rektanglar, blekt rosafärgade. Måste vara strupens insida för jag ser också slangen komma halvvägs ner, den pendlar från sida till sida, nuddar sedan en av de rosa rektanglarna, ger ifrån sig en tydlig gnista och utlöser en kräkning. Jag känner hur den assisterande syrran håller en påse framför min mun för att fånga det som jag stöter upp. Synen upprepas på exakt samma sätt lika många gånger som vi misslyckas med införandet. Mycket märkligt!?

Till slut kommer någon på att jag tar för lite vatten i munnen innan jag sväljer. Nästa gång tar jag en ordentlig klunk och se, slangen åkte ner dit den skulle!
Upp ur magens djup väller en grön sörja, flera påsar tycks tjejerna bära iväg med. Trycket i magen lättar snart en aning och någon kör iväg min säng och mej till röntgen, ingen lång resa eftersom röntgenavdelningen finns på samma våning.
Eftersom jag nu har fyra slangar med tillhörande påsar kopplade till min lekamen blir det en aning krångligt att flytta från sängen till britsen vid kameran och vidare till den stående bilden och slutligen tillbaka i sängen igen. De två som jobbade med mej är dock lugna och fina och allt gick väl. Resten av natten blev lugn.

På morgonen fick jag veta att röntgen visat på inaktivitet i delar av tarmen, naturligtvis hette det något annat på doktorns fikonspråk, passagen var hursomhelst blockerad. Något var således fel!!
Dr. Ann kommer in en stund, uppmanar mej att röra mej så mycket som möjligt, genom att vara på benen och promenera hjälper jag tarmarna att komma igång. Jag försöker verkligen att stundtals vara uppe och gå med alla slangar och vidhängande påsar.

Förutom att Bibbi och Fia kommer på besök är dagen ganska händelsefattig.

Magen börjar återta mer normala proportioner och mot kvällen minskar flödet av grönt från magsonden.
Under detta och det följande dygnet spolades ett stort antal påsar vätska genom min kropp, när jag frågar flickorna hur många som återstår är alltid svaret: ”Några till”.
Nåväl, de mesta av plågorna är borta, jag har det egentligen ganska bra. Speciellt när jag tittar ut genom fönstret och ser hur det stormar och regnar, slutligen övergår nederbörden i snö. Innan ovädret drar bort har det fallit bortåt 20 centimeter snö, brr…..

Onsdag morgon tar jag ett krafttag, duschar och rakar mej, byter kläder.
Dr. Ann säger att vi får ta en dag i sänder och fortsätta med vätsketillförseln för att rensa ”systemet”. Beräkningar gjorda på morgonen visade att vätskenivån i kroppen ligger på –2,5 liter! Hur kan detta vara möjligt, jag är ju ständigt kollad?!
Försöker vara rörlig, promenerar en del i korridoren, hjälper tarmarna hålla igång!
Bosse kommer på besök.

Utanför fönstret fortsätter det med regn, snö och stormvindar även under torsdagen. Vid ronden säger doktorn att jag ska börja med att inta 500 ml. klar vätska i morgon och om allt går enligt plan bör jag kunna gå hem på måndag eller tisdag. Jag ställer mej mycket tveksam till detta.
Dagen går utan några dramatiska inslag. Gerd, Bibbi och Fia kommer, jag ville ha min dator att förströ mej med nu när jag känner mej bättre och de har min ”laptop” med denna gång. Jag tänkte börja sammanfatta denna min lasarettsvistelse för att senare uppdatera min ”cancersida” på nätet. När jag ska börja finner jag att det är svårt att samla tankarna så jag avstår och klickar i stället fram något spel som jag kör några gånger. Får se om det känns bättre i morgon!
När kvällsmaten kommer får även jag en ”släng av sleven” i form av en kopp varm buljong. Smakar härligt! Till efterrätt tar jag en stor sked honung!

Fredag morgon kommer med tät dimma utan för fönstret. Syster drar bort dräneringen från urinblåsan och tar bort slangar och tomma påsar som innehållit näring och vätska. Från magsonden har inget kommit under natten, ”snabeln” får
dock vara där tills vidare.
Gerd och Bibbi kommer upp en stund, lämnar en tub tandkräm och pratar en stund. Eftersom det är jackpott på V75 i morgon lämnar jag pengar till Bibbi för att hon för att gå till ”spelhålan” och göra ett spel åt mej.

Jag känner med Elis (86) som ska gå hem idag. Han är mycket bekymrad för hur han ska kunna berätta för sin hustru att ett av hans ben måste amputeras nästa vecka.
Får idag inmundiga flytande, håller mej till te med mjölk och honung samt buljong
Jag besöker toa två gånger och sannerligen kommer det ett par skvättar den naturliga vägen!
Man får sannerligen lära sig att uppskatta sådant som man inte ägnat en tanke tidigare i livet!
Det är åter lördag och jag känner mej ganska pigg. Tar en dusch, rakar mej och byter alla kläder. Bort med sonden i näsan! Alla slangar och kanyler borta. Volare!! Jag ”flyger” ett varv mellan sängarna till allas förnöjelse.

Doktorn går ronden: ”Inget mer dropp, ät lite soppa idag, pure-mat i morgon”.
På em. tittar dr. Ann in och pratar en stund, mycket trevligt, mycket uppskattat. Hon säger att jag troligen måste öka dosen Immodium för att bromsa upp ”genomfarten” av födan eftersom det endast återstår en kort stump av min tjocktarm.
Vi talar också lite om mitt blodvärde och järninjektioner. Ska det bli någon form av vidare behandlig, cytostatika eller så? Dr. Ann säger att vi först måste se hur kroppen reagerar på operationen och om jag orkar med det.
Hon kommer att kalla till kontrollbesök efter 4-5 veckor.

Senare kommer Bosse och vi hjälps åt att konstatera att det inte blev någon vinst på V75 denna lördag heller!

Söndag morgon. Utanför fönstret står dimman tät som en vägg medan ”vädertjejen” på TV berättar att vårvärmen kommer i morgon, måndag.
Dr. Bång säger att jag kan åka hem i morgon men kan stanna ytterligare en dag om jag känner mej osäker. Visst känner jag mej lite osäker men för övrigt ganska bra och med tanke på det utlovade fina vädret är det troligt att jag lämnar sjuksängen i morgon.

Äter fullvärdig kost alla tre måltiderna idag. Ger mej diaree givetvis men det visar att tarmen funkar!
Får besök av Bertil från torget som kommer med en kvällstidning. Telefonsamtal från grannen Bosse H, mycket trevligt.
Också från Oskarshamn får jag telefon, min syster Karin vill veta hur det går för mej, hon har också hälsningar från alla släktingar.

Måndag morgon vaknar jag efter en lugn natt, sovit oavbrutet i sex timmar, känner mej pigg, inte en plåga eller smärta någonstans. När ronden kommer behöver jag inte tänka två gånger, jag är redo att åka hem!
Unga doktorn Eva-Lena lovar att ta mej först i raden av de som ska skrivas ut, hon har dock en del att uträtta först och det dröjer lite innan hon har tid. Efter det att jag är färdig hos henne är det lagom att ringa Bibbi som lovat hämta mej. Det är då lagom matdags och när maten är uppäten är Bibbi på plats och jag tar farväl av medpatienterna, ropar hej då till syrrorna på expeditionen och promenerar ut från sjukhuset, färdig för denna gång.  

Än en gång har min goda fe svängt sitt magiska spö över mej, förhoppningsvis med samma goda resultat som tidigare.
Enda smolket i bägaren är att jag inte fick träffa dr. Ann för ett sista snack, dock ska det inte dröja alltför länge tills dess hon kallar mej till återbesök. Mycket spännande att höra vad hon har att säga.

Skönt att vara hemma igen, har saknat mina morgonrutiner, göra en kopp te, hämta tidningen, tillbaka till sängen och njut av båda!
Men det gäller också att finna ut vad jag kan äta, hur jag ska äta, när och hur ofta jag ska äta.

De första tre-fyra kvällarna hemma tar jag av de föreskrivna värk-och insomnings piller som doktorn ordinerat, sover gott 5-6 timmar. 
Jag äter i stort sett normal kost, magen är dock orolig och varje dag denna första vecka innebär många toabesök. Jag gör egna "experiment" med medicinen som är föreskriven: vilket är bäst, två stora doser per dag eller mängden uppdelad på mindre doser vid flera tillfällen. Dessutom har dr. Ann sagt att jag behöver öka det dagliga intaget något.

Jag har snart krafter tappa upp ett hundratal kilo honung, etikettera burkarna och leverera till affären. På torsdagen går jag till vårdcentralen för att få stygnen borttagna av distriktsköterskan, där finns en hel rad av dem tvärsöver min mage. Såret ser fint ut och verkar läka bra!
Min kroppsvikt bekymrar mej, jag är nu nere under 57 kg och det verkar svårt att öka den. Kommer att tänka på att det finns näringstillskott, det fick jag under tiden på las. så jag skriver ett brev till dr. Ann och ber henne ordna med en beställning av detta. Passar samtidigt på att fråga hennes syn på HB-värdet och ev. järntillskott i fortsättningen.

Jag får recept på näringstillskott för två månader framåt och en uppmaning att fortsätta med järn injektionerna till det är dags för återbesöket till henne. 
Ett litet bekymmer är vätskeintaget. Ska ju dricka så mycket som möjligt för att hålla vätskebalansen med tanke på de  eviga diareerna, dricker kopiösa mängder vatten och juicer och fryser ständigt innan jag kommer på att omvandla vattnet till tea med mjölk och honung som i stället gör kroppen varm och som dessutom är gott att dricka.

Mågen Bosse krockar med bilen i en gatukorsning denna  veckan, inga som helst personskador som väl är men bilen blir bara skrot.

I bigården har det börjat bli aktiviteter, jag ser bin med stora pollenlaster komma hem, antalet kupor med levande bin är nu ett 20-tal, jag gör i ordning och fodrar dem med en skvätt honungsvatten.
Börjar också att arbeta med att plocka hem, smälta ur vaxet och och rengöra de stora mängder ramar och lådor som bina smutsat under sjukdomen, ett jättejobb!

Inte bara bin har dött under vintern, av 10 rosor i en rabatt finns endast en som visar livstecken. Märkligt, den första omgången rosor blommade rikligt i mer än 20 år, nu är det 3je omgång jag planterar om efter detta.

Första dagarna i Maj tillbringar jag mycket tid i bigården. Ytterligare ett antal samhällen har dött, endast 5-6 st. har övervintrat bra och verkar i gott skick. Det finns ytterligare ett 10-tal som visar liv och har en drottning och en del bin, får försöka pyssla om dessa så att de växer till sig.
När det blir dags att flytta ut till rapsfälten får jag ihop 18 samhällen fördelade på två vagnar. Nu är det bara att vänta och se.
Eftersom situationen är liknande i hela norra Europa spekuleras det i tidningar och tidskrifter om orsaken till "bidöden". Flera orsaker nämns, enkäter företas, i sinom tid kanske vi får veta!
När rapsfältet, där jag har min bin, blommat i nästan två veckor kommer en häftig regnstorm och slår sönder alla blommorna och så var det roliga slut! Kunde till slut slunga c:a 100 kg rapshonung, det skulle i normala fall, med bra övervintring varit flera gånger mera.

I mitten av Maj har min vikt ökat till c:a 59 kg., näringstillskottet har haft en viss betydelse. Efter ytterligare en månad väger jag 60 och i början på Juli nås 61 kg!

Återbesök hos dr. Ann 27de Maj, ingen mera omfattande undersökning, vi pratar mest. Dr. Ann har konfererat med kollegor och man tycker inte att jag ska utsätta kroppen för ytterligare behandling med cellgift, förtjänsten med en sådan behandling är för liten i jämförelse med det våld den utsätter kroppen för. 
Jag är, i alla fall för stunden, beredd att acceptera detta resonemang. 
Vi talar om min medicinering, Öka intaget av imodium något, mindre med järn. 
Ett blodprov visar att HB-värdet ligger på 130 och dr. Ann tycker att jag ska minska järninjektionerna till en per två veckor viket jag är tacksam för, kanske mina skinkor kan börja läka och återta normal hudfärg igen!
Dr. Ann kommer att kalla mej till ett nytt återbesök efter sommaren.

Jag mår ganska bra, lite trött ibland, håller ingång med biodlingen och arbete i trädgården, sår och planterar dock inte lika mycket som tidigare år. Det verkar emellertid svårt att äta lagom mycket, lagom ofta för att få tjocktarmen att funka ordentligt, vissa dagar är toa-besöken mera frekvent.

I slutet på Juni är en internet-vän från Melbourne, Australien, på Arlanda c:a 4 timmar mellan två flyg, det skulle varit trevligt att träffas men jag vågar inte resa så långt hemifrån. Är för feg för att lita på tjocktarmen!
Får dock ett E-brev från transithallen: "Du är så nära och ändå så avlägsen".
I slutet av Juli tar jag mej dock samman, beslutar att bila ner till Forshult, strax väster om Oskarshamn, för att besöka min syster. Bilresan dit tar knappt 2,5 timmar och min oro visar sig vara helt obefogad. Tarmen höll sig lugn och fin.
Framemot sena eftermiddagen kör jag hemåt igen, även nu utan problem!

Ungefär vid den här tiden läser jag i tidningen att Erik, en av "rumskompisarna" från senaste sjukhusvistelsen har avlidit. Har aldrig någonsin haft intresse av att läsa om vare sig "fösslar eller dösslar" men eftersom jag visste att detta skulle komma var det intressant att se när.....

Efter att ha slungat och tappat upp den första honungen åker jag in till Motala en lördagsmorgon för att delta i torghandeln. Många människor verkar glada att se mej där, många handlar också,  jag säljer nästan slut på allt som jag hade med! 5-6 timmar på torget visar sig vara en aning för länge, trots att jag äter och dricker (blåbärsoppa) mycket försiktigt måste jag be torgvakten om hjälp så jag kan gå undan en stund. Ändå mycket positivt att vara där, att se och träffa många kunder/vänner ger kroppen, och framför allt sinnet, en "kick"!

Efter en del regn blir det sommar på riktigt, tropiska temperaturer, mer än +20 nattetid. Jag njuter, som pensionär är man som sig bör privilegierad, man behöver inte ständigt vara ute i solgasset, när det blir alltför varmt söker man sig till en skugga. En kyld dryck av något slag förhöjer njutningen! 

Eftersom bimängden i år plötsligt mer än halverats har jag en del tid för att pyssla i trädgården, bina besöker jag ungefär var 10de dag för att ta bort täckta drönarceller och med dem förhoppningsvis många varroa kvalster. Kvalstret söker sig med förkärlek till drönarcellerna för där de förökar sig under tiden cellen är täckt.
För att åter bygga upp antalet bisamhällen arbetar jag med min "Robin Hood" gärning, tar från de rika och ger till de fattiga. Så snart det är möjligt tar jag ramar med täckt yngel från de få fullgoda samhällen jag har och sätter till de svaga. Inte riktigt bra det heller men vad göra.....
Mitt mål för året är att få åtminstone 20 fullgoda samhällen att invintra, blir naturligtvis på bekostnad av honungskörden, men återigen, vad göra........
Jag får lite hjälp när jag vid tre tillfällen blir ombedd att ta hand om svärmar som slagit sig ner på olämpliga (för mig satt samtliga på mycket lämpliga) platser!

Nu är det snart slut på Augusti och det börjar bli dags att ta hem bina till vinterns uppställningsplats, göra slutskattning och höstinspektion inför infodringen. 
Dags också att göra en summering av bi- och honungs året, detta som varit min sämsta säsong sedan starten.
Tänker också prova något nytt i år, ska bekämpa varroa kvalstren med Apistan, ett lätthanterligt och mycket effektivt medel enligt all utsago.

Den 8:e oktober är jag kallad till dr. Ann för kontroll. Inga konstigheter, Dr Ann ställer en del frågor, hon "klämmer" på buken utan att upptäcka något anmärkningsvärt. Blodbrovet visar ett HB på 130 vilket gläder mej mycket.
Dr Ann noterar dock att vissa "depåer" i kroppen har låga järnvärden och därför bör jag fortsätta med "järnsprutor" varannan vecka.

Jag har under sommaren upptäckt ett litet sår på kinden, det har inte läkt ihop, flera gånger har jag rivit av sårskorpan. Har avvaktat med att söka hjälp av någon eftersom jag visste att detta kontrollbesök skulle komma under hösten. 
Jag ber således dr Ann att kolla även detta. Hos säger att "såret" är en liten tumör av en typ som inte sprider sig med tenderar att växa sig större där den sitter. Den bör därför tagas bort.

Avslutningsvis lovar dr Ann att ordna en tid för detta, vidare att hon kommer att kalla till ett nytt kontrollbesök om c:a ett halvår då vi ska göra en colonskopi, kolla hur tarmen ser ut från insidan. 

Den 4:e november är jag åter på lasarettet. Ska träffa dr Goran som ska skära bort tumören från min kind. Ingreppet göres på kirurgmottagningen och tar mindre tid än en kvarts timme. Inga problem, nästan helt smärtfritt. Dr Goran syr igen såret med fem snygga stygn, hans sköterska Monica klistrar på en skyddande film av något slag och jag är färdig för denna gång.
Det bortskurna kommer att sändas iväg för analys, besked beräknas vi få efter c:a en månad.

Inget besked kom före årsslutet. Detta oroar mej dock inte nämnvärt eftersom   jag vet att "inga nyheter är goda nyheter". Strax före jul låter jag vårdcentralen utföra en analys av blodet med avseende på HB. Resultat HB=130 är toppen!!!!! 

2003 har kommit till sitt slut, ordentligt med snö och en köldknäpp till nyår i våra trakter. Jul-och Nyårsfirande följer traditionen med julbord och tomtebesök hos Kicki och Bosse som har de yngsta familjemedlemmarna. Dom har nu växt till i ålder och vishet (är nu 7 resp. 9), har börjat att fundera om det finnes någon bekant bakom tomtemasken. Alla närstående tyckes dock finnas  i rummet, vem kan det då vara? Frågan lämnas hängande i luften till nästa jul!

Lika traditionsenligt firas juldagens eftermiddag och kväll hos Bibbi och Rolle, också Rolles familj finns med. Vi har trevligt tillsammans, pratar, skrattar, äter och dricker. Deras juldagsmiddag har aldrig och kommer aldrig att innehålla något som påminner om "julmat". Middagen är varje år en stor överraskning och är alltid mycket välsmakande.
Nyårsaftonen firas, liksom de senaste åren, med hustrun i hemmets lugna vrå. Vi äter en god bit mat och dricker en god flaska vin därtill. Sjungandet (skrålandet), dansandet och nyårssmällandet lämnar vi åt nästa generation!

Sista sidorna i dagboken blir fyllda, inget sensationellt att notera faktiskt. Detta till skillnad mot första halvåret då saker hände samtidigt, Kicki och jag själv på inlagda på lasarettet samtidigt (inte fick vi någon familjerabatt!).
Även "stora bidöden" finns förstås omskriven.
Jag har således hängt med och skrivit på ytterligare 365 dagboksidor. Väder och vind, temperatur och barometerstånd, även min kroppsvikt, finns noterat varje
dag. För övrigt är det kanske många oväsentligheter, något finns i alla fall på varje sida.
Försvunnit ur tiden har ytterligare ett par forna arbetskamrater gjort.

Nu ligger en ny dagbok redo på skrivbordet (julklapp från de minsta förstås), den innehåller 366 blanka oskrivna blad detta år.
2004 - tid för ännu en Olympiad, är det verkligen fyra år sedan min resa till Oz där Sydney gjorde sig beredd att ta emot världens atleter för 2000 års tävlande!
Att för övrigt sia om vad året kommer att innehålla avstår jag gärna från, jag fortsätter at ta dagen som den kommer.................

Fortsättning följer förhoppningsvis!