Nästa kontakt är i mitten av April då Dr. Ann ringer för att kolla hur det går för mej. Har egentligen inget påtagligt negativt att berätta för henne utom att jag vid vissa tillfällen har känt en lätt yrsel, den tycks komma om jag inte får äta på mina bestämda tider. Vidare känner jag mej trött efter att ha uträttat någon, som jag tycker, enkel syssla. Att starta jordfräsen blir ett stort jobb, on den inte går på två drag i snöret måste jag sätta mej att vila innan nästa försök! Vissa nätter har jag också svårt med sammanhängande sömn.

Vi bestämmer att jag ska få en remiss för blodprovstagning på vårdcentralen. Följande dag kommer en sådan och jag beger mej omedelbart iväg för att få det uträttat.

Den 25e April kommer ytterligare en remiss tillsammans med några rader som uppmanar mej att fortast möjligt ta mej till VC för ett blodprov till.
Jag hastar dit omedelbart!!!

Nästa dag ringer Dr. Ann och vill att jag ska komma till las. på eftermiddagen  koll och för att få ett tillskott av par påsar blod.
Hon berättar att mitt HB-värde är 72, skall vara nästan det dubbla, det sista provet var en dubbelkoll, nedgången var så drastisk att hon trodde att kanske något blivit fel vid analysen.

Bosse kör mej in till lasarettet och jag får nästan omedelbart träffa Dr.Ann.
Hon klämmer och lyssnar på min kropp, gör en rektoskopi undersökning utan att finna något påtagligt fel, sänder mej till lab. för ytterligare blodprover varefter hennes sköterska tar mej med upp till avd.4 där jag blir anvisad en bädd.
Snart kommer en av flickorna för att sätta en påse livgivande blod åt mej, den skall rinna ner under kvällen och följas av ytterligare två nästa dag får jag veta.
Ishockey-VM har just börjat och jag hör på radion hur Sverige slår Österrike i den första matchen.
Berättar för flickorna om mina sömnbesvär och får en tablett för natten.

Nästa dag, lördag, sov jag så länge att Sofia måste väcka mej när hon kom för att sätta dagens första "blodpåse". Ytterligare en senare på förmiddagen samt en "järnspruta" kompletterar behandlingen för denna gång. Måste dock vänta ett par timmar innan ett avslutande blodprov tages, detta för att kontrollera att behandlingen haft avsedd effekt. Utan tvekan känns min kropp bättre.
Dotterdotter Sofie kommer för att hämta mej och vid sjutiden är jag åter hemma.

Dr. Ann har givit mej ett recept på järnmedicin i form av injektioner, jag hämtar ampullerna på apoteket och uppsöker min distriktsköterska som ger mej en spruta i skinkan. behandlingen består av 20 ampuller, till en början tre per vecka därefter två så länge de räcker.
Dr. Ann har också sänt remisser till avdelningen för gastroskopi samt till röntgen avdelningen för en förnyad undersökning av tjocktarm och lungor.

Våren gör sitt intåg, jag klipper gräset en första gång, sätter några rader potatis och snart är det dags att kolla hur bina har klarat vintern.
Kroppen känns OK, jag kan utföra de sysslor som behövs, första veckan i Maj drar jag ut bivagnarna till rapsfälten. Efter en period av regn kommer nu en ordentlig värmebölja, rapsen blommar c:a tre veckor tidigare än ett normalår (vad är egentligen ett normalår?).
Jag anser att luften är tillräckligt uppvärmd för att plantera tio tomatplantor i mitt lilla växthus, på dagarna är det tillräckligt varmt för att använda "solvax-
smältaren" där jag smälter vaxet i de ramar som varit i bruk ett par säsonger och vars vax behöver förnyas.

Jag får också kallelse till röntgen, tid är bokad den 23e Maj och den 22 på kvällen börjar den nu välbekanta proceduren med att rensa mage och tarm.
Undersökningen går planenligt, att "montera ventilen" i ändtarmsöppningen är om möjligt ännu plågsammare än tidigare men personalen är mycket förstående och byter till en mindre storlek när de ser hur jag plågas, sedan går det som en dans!
Den 27e ringer Dr. Ann och meddelar att inga fel har upptäckts vare sig på lungor eller tjocktarm, skönt!
Hon berättar också att HB-värdet vid senaste kontrollen var 128, också detta var skönt att höra.

Våren/sommaren rullar på, jag arbetar i slungarrummet med rengörning och andra förberedelser för  slungning, fortsätter att besöka VC och distrikt-
sköterskorna för att få mina injektioner.

Första veckan i Juni skattar och slungar jag c:a 1000 kg. honung, mycket tidigare än "normalt".

Så blir jag kallad till gastroskopi undersökningen, den ska ske den13de Juni, dagen före, den 12e är det dags för den sista "järnsprutan!
Denna undersökning har jag inte gjort tidigare, har dock hört den beskrivas på allehanda sätt beroende på vem som jag talat med. Det kan inte hjälpas att det "pirrar" lite i kroppen inför det nya. Det talas i kallelsen om att "om lugnande medel måste ges får ni inte köra bil inom två timmar" och i mina oerhörda vishet tänker jag att det ska väl gå bra att få något lugnande i och vidtalar dotter Kicki att köra mej till las. och även hämta mej efteråt.

Naturligtvis är doktorn försenad just idag och jag får vänta någon halvtimme på att få komma in. Inte vankas det något lugnande medel heller, det använder vi endast i yttersta nödfall om det är helt omöjligt utan, säger syster. Hon verkar vara en lugn och mycket sympatisk människa, talar lugnt och sakligt och hennes attityd smittar i viss mån av sig på mej.
Eftersom Dr. Ann inte kunnat finna tid för mej i sitt schema får jag idag träffa en annan doktor. Vi känner varandra till utseendet, har träffats på avdelningen några år tidigare, han är smålänning liksom jag.
Efter ett par doser med spray av något slag i halsen åker slangen in och ner, inte så farligt tycker jag till en början. Det blir lite värre mot slutet när syster säger att vi ska genom "nedre magmunnen"!?
Doktorn stöter med slangen, syster håller mitt huvud, torkar svett och slem från mitt ansikte.
Jag upplevde undersökningen som helt smärtfri men något obehaglig, det bästa jag kan säga var att den var ganska fort överstökad. Att doktorn berättade att inget onormalt fanns att se var tillräckligt för att i viss mån piggna till.

I naturen övergår den tidiga värmeböljan i en ihållande regnperiod och kyligare väder, bina kan endast flyga sporadiskt, den lilla mängd nektar de drar in behövs för dem själva och den stora mängd yngel som finns i kuporna. Ett stort fält med vitklöverblommor ger i stort sett ingenting kvar åt biodlaren.
VM i fotboll pågår med många överraskningar. "Blåbär" som Japan och Korea hävdar sig väl i konkurrensen, en del "självskrivna" finalister slås ut tidigt.
Finale spelas mellan Tyskland och Brasilien och slutar 0-2. "Brassarna" tar sin 5te världsmästartitel!

Kroppen känns i stort sett bra,, vissa dagar känner jag mej trött, vissa nätter har jag svårt att sova. kan dock flytta vagnarna med bin till de fält med rödklöver som nu börjar blomma, rekordtidigt även detta!
Efter ett par veckors ständigt regnande återkommer sommaren, en sommar som ska visa sig bli en av de varmaste i mannaminne i stora delar av landet, jag njuter i fulla drag! Känner mej mycket bättre på alla vis när det är varmt.
Den lilla bigård med 10 fasta kupor jag haft i 20 år har de senaste åren blivit hårt ansatt av myror och jag beslutar att flytta till en ny plats. Tar hem kuporna, två åt gången, tvättar dem och ger dem ett par omgångar ny vit färg innan de placeras på det nya stället.

I mitten av Juli försöker jag få fatt i Dr. Ann för att få en remiss till VC för att kolla HB-värdet, känner mej relativt bra men kan inte släppa tanken på att något i min kropp förbrukar det järn som behövs för att bilda röda blodkroppar.
Tänker på att vi inte upptäckt något fel i de undersökningar son gjorts under våren. Vad och var är felet???
Dr. Ann är på semester får jag veta, i början av augusti sätter mej därför och skriver ett brev till henne att läsa när hon åter kommer till jobbet.
Efter c:a två veckor bekräftar Dr. Ann brevet och säger att hon  ordnat med remisser för ett antal blodanalyser som jag ska få utförda på vår VC.

Jag börjar känna mej eländig i kroppen igen, för söker gräva lite i trädgårs- landet men måste sluta efter endast ett par spadtag, börjar i alla fall att vinter- fodra bina. Det går ganska bra att arbeta lugnt och i sakta mak. Detta arbete är c:a 3 veckor senare än vanligt därför att, på grund av eftersommaren och början av hösten varit varm, drottningen har fortsatt lägga ägg det funnits mycket täckt yngel. Dessa måste krypa ut innan fodringen kan ske. Bådar i och för sig gott med många unga bin inför vintern.

Det känns nästan som en befrielse när Dr. Ann ringer den 25e september och berättar att HB-värdet åter har sjunkit ned , denna gång till 78. 
Hon har också ordnat med inläggning över dagen den 1e oktober för att få ett par påsar blod igen.
I samband med att vi träffas på lasarettet berättar hon att den fortsatta utrednings nästa steg blir röntgenundersökning av tunntarmen, jag kommer att få kallelse dit inom kort.
Jag får också med mej ett recept på en sex veckors kur av järnmedicin som  distriktsköterska på VC ger, intravenöst, tre gånger per vecka.

16de oktober inställer jag mej på röntgenavdelningen för att fotografera tunntarmen. Allt gick bra, inte speciellt svår undersökning, något utdragen i tid beroende på den tid kontrastvätskan, som intogs genom munnen, behövde för att transporteras genom tarmen.
Så idag, sista veckan i oktober, väntar jag besked från doktorn hur utfallet av denna senaste undersökning var. Samtidigt som jag besöker VC och får min järndos tre gånger per vecka. 
Känner mej ganska pigg men tar det sakta och försiktigt när jag avslutar arbetet i bigården och när jag rakar samman de nedfallna löven i trädgården.

1sta november är det så dags att göra en kontroll av blodet. Jag är mycket ny- fiken på resultatet av alla de intravenösa injektionerna och känner en stor besvikelse när det visar sig vara 88, ökningen från 78 tycks mej alltför liten.
Även Barbro, min sköterska, tycker resultatet är otillfredsställande och lovar ta kontakt med dr. Ann inför den fortsatta behandlingen.
Meningen var nu att vi skulle minska frekvensen till en eller två injektioner per månad men ordinationen blir fortsatt varannan dag till dess att HB-värdet nått en bättre nivå. 

Barbro har kämpat för att jag ska få en medicin att injicera intramuskulärt, ska göra det lättare både för henne och mej och slutligen i mitten av november får vi de nya ampullerna från apoteket. Mycket lättare att få injektionen i skinkan, snabbare också.

20de november är jag kallad till lasarettet, får veta att röntgen av tunntarmen inte visat några konstigheter, dok. klämmer på magen, känner på prostatan, allt verkar OK. Slutligen sänder han mig till Lab. för att lämna ett blodprov.
Det visade att mitt HB-värde hade ökat till 109, uppmuntrande tyckte jag!

I november blir jag också uppmuntrad av att vår livsmedelsaffär får in de första leveranserna av lutfisk, jag köper omedelbart med mej av denna delikatess och äter den med förtjusning. Tursamt nog delar hustru Gerd min böjelse för denna mat och vi äter den en gång i veckan så länge den förekommer i butiken! Den är inte bara välsmakande, den är också välgörande för min känsliga mage, har en lugnande, och i viss mån bindande, inverkan.

Strax före advent kommer "gubbarna" från kommunen för att hämta granen som växt på framsidan av huset. För ett antal år sedan planterade jag den som ett frö, nu reste den sig högt över hustaket och började bli alltför stor för en villatomt. I alla år har den varit dekorerad med ljusslingor från första advent, antalet ljus har ökat, från den första slingan med 40 ljus till förra årets 200.
Granen fick i år bli "offentlig" i kommunens regi.
Att gräva upp stubben blev ett stort arbete för mej men efter tre dagar var den borta, återstår nu en rundel, diameter c:a 3 meter att snygga till och få gräs på till våren!

Fredagen den 13de (av alla årets dagar) december är det åter dags att kolla blodet, resultat HB=101 tycker jag är nedslående. Har alltså sjunkit sedan sist.
Vem kan begripa vad som försiggår i min kropp? Vi tar kontakt med lasarettet, dr. Ann är ledig men dr. Erik Nilsson tycker vi ska fortsätta att "ge järnet" som tidigare. Han tar också kontakt med röntgenavdelningen och efter ett par dagar får jag en kallelse till röntgen av lungorna och ultraljudsundersökning av buken.
Detta blir min start på 2003, redan den 2dra januari har man tid för mej!

Jag har fått uppleva ännu en jul med familjen, sett hur även de minsta barn-  barnen börjat förstå att  jultomten inte är på riktigt, det går inte all dupera dem en jul till! 
Med endast en vecka kvar av 2002 så verkar det som att jag får ännu en full- skriven dagbok att ställa i bokhyllan, en helt ny med oskrivna blad väntar på skrivbordet!
 Det har nu gått 20 år sedan jag blev av med njuren, 5 år sedan tumören i magen togs bort och tarmarna kortades av, 4 år sedan sköldkörteloperationen.
 

Än finns det hopp!!!