I mars läser jag en artikel i tidningen där en professor vid universitetssjukhuset i  Linköping hävdar att många patienter med levermetastaser skulle kunna räddas om de blev opererade av de specialister inom området, som finns i Sverige.
Det är tydligen ganska vanligt att patienter som behandlats för cancer på organ i buken drabbas av spridning av sjukdomen till levern. Tills nyligen fanns endast små möjligheter att hjälpa denna grupp patienter vilket hade till följd att lever- metastaserna snart ledde till döden.
Förutsatt att metastaserna upptäckes i tid kan många räddas, metoder finns, från att skära bort en angripen del, levern växer till igen, till att med radiovågor få cancerceller att dö.

Jag skriver ett brev till dr.Ann för att fråga vilka metoder som finns att upptäcka ett angrepp på lever, blodprov med regelbundna intervaller t.ex.
Hon svarar per telefon att några säkra metoder finns inte. Hon uppmanar mej att känna på bukens utsida regelbundet för att på så sätt tidigt själv upptäcka en eventuell förändring på levern.

Sommaren går, magen uppför sej ömsom si ömsom så. Inget som jag inte kan stå ut med dock. Kroppsvikten ligger på eller runt 61 kg. 
En bra säsong för biodlarna i år, varm och skön för med sol och bad för alla som det önskar. På åkrarna tycks det växa mera höstsådd raps än förra året, ger en bra start för att bygga upp bisamhällena inför resten av sommaren.
Tycker att jag hinner med ganska bra, alla arbeten tar ju längre tid än när jag var helt frisk tid har jag ju gott om. Varje samhälle ger c:a 70 kg honung, det bästa resultatet på flera år!

I oktober har jag en natt intensiva smärtor i buken c:a 3-5 cm. under navel. Sover endast stunder, vaknar och har ont, vid något tillfällen tänker jag att klä på mej och åka till akuten på lasarettet. Buken känns också spänd och när jag ställer mej framför spegel tycks den högra halvan av buken vara mycket större än den vänstra. Smärtorna tycks avta mot morgonen och efter en tidig kopp tea och ett toa-besök känns det bättre.
Det är dock oundvikligt att många tankar far genom huvudet och efter ett par dagar skriver jag ett brev till dr. Ann och berättar mina upplevelser.

En dag när det bubblar och kokar våldsamt i magen, trots att jag regelbundet tar mina mediciner, åker jag till affären och köper en bit gravad lax. Äter ett par stora skivor och redan efter någon timme är magen betydligt lugnare!? 

Efter någon vecka får jag svar, dr. Ann ringer och berättar att hon för tillfället tjänstgör på ett annat lasarett och har ingen möjlighet att ta emot mej. 
Eftersom jag inte känt av obehagen sedan den natten så säger jag att den värsta paniken är över men hon tycker dock att en undersökning bör göras och kommer att ta kontakt med kollegan dr. Erik Nilsson, som ju redan haft en del med mej och mina problem att göra. De första dagarna i november kommer så en kallelse att träffa doktorn den 19de.

Besöket gick bra, doktorn kunde inte upptäcka något anmärkningsvärt vid sin "okulärbesiktnig" och eftersom jag inte hade några påtagliga obehag och enligt  journalen var förhandsbokad för ett återbesök i januari eller februari gjordes inte några mera ingående undersökningar.

Nu har ännu ett år har nu gått till ända och jag "hänger fortfarande med". Bortsett från det här sistnämnda har det gått bra. Några gånger har det naturligtvis hänt att jag "fått i mig" något som jag inte borde haft och som fått tarmarna att bubbla och väsnats och då jag under ett dygn eller så inte kunnat avlägsna mej alltför långt från toaletten. Denna sorts händelser har jag lärt att leva med! 

Gudarna har sett på mej med välvilja detta år, ett märkesår på flera sätt. 
En varm och skön sommar gjorde att man kunde njuta i fulla drag, även bina drog  in mera nektar än de gjort under de senaste 4-5 åren!
Frampå höstkanten passade jag på att fylla 70 år vilket firades på ett trevligt sätt, av familjen fick jag i present en resa med varmluftsballong, den skall verkställas till våren. Ännu en anledning att se framåt!  
Har också kunnat fira 10 år som pensionär. Tog ju förtidspension vid 60 men hann bara med 2 år innan det var dags för fabriken där jag arbetade att slå igen och avskeda alla. Blev då således "friherre" på heltid vilket jag trivdes ypperligt med, kan ärligt säga att jag upplevde detta som en stor befrielse. Många var de gånger människor tittade konstigt på mej när jag på frågan "Saknar du inte jobbet och kompisarna" svarade "Nej, inte alls".

Trots drabbad av sjukdomen med operationer och sjukhusvisteler upplever jag att mina år som pensionär varit rika på många saker. Höjdpunkten var naturligtvis resan till Australien år 2000 och då få träffa en del människor efter nästan 50 år.
När jag skriver detta, 8de januari 2002, har jag just haft telefonsamtal från Micks dotter Helen som berättade att Mick avled på morron den 5te januari efter elände som började med att han ramlade och bröt en höft, efter 5 veckor på lasarettet drabbades han efter hemkomsten av lunginflammation och slutligen av stroke. Han hade aldrig tidigare under sina 78 år varit inlagd på sjukhus!

För de som inte läst mina berättelser från Australien vill jag berätta att Mick var min "boss" en tid då jag arbetade på hans farm. Mick lärde mej att rida och att köra bil, han var mycket aktiv när jag fick mitt körkort. Dottern Helen var då 3 år, börjar nu närma sig de 50.
Hade planer på att ta mej iväg till Australien igen denna vinter men bin Laden, den otäckingen, skrämde mej till att avstå!

Varje jul får jag av mina barnbarn en ny dagbok, det känns varje år lika vemodigt när jag slår upp första sidan: Hur långt kommer jag i den nya boken? Kommer jag att fylla varje sida av den med varjedagsupplevelser? Eller?
Bara tiden kan utvisa detta!