2000

På söndag em börjar så förberedelserna. En stor förbättring är den nya metoden för laxering där en dos av medlet blandas i ett halvt glas vatten, ett glas vatten före och tre glas i snabbföljd efter och det är allt. Systern säger att jag helst ska dricka så mycket som möjligt senare men det är tillåtet med både te och buljong, det här bereder inga som helst svårigheter.

Resultatet av blodprovet hon tar kommer tillbaka och värdena är i stort sett normala eller i varje fall med mycket små avvikelser på ett par punkter. Det gör att livet ter sig ljusare trots allt.

Från början är jag ensam på rummet men under eftermiddagen får jag en kompis, vi ligger och pratar till midnatt. Jag har mycket svårt att sova något alls.

Kl.7 börjar den nya dagen med en dos laxermedel och flera glas vätska, jag får veta att min undersökning ska ske kl.13.00. Ronden, en ensam dr. Erik Nilsson kommer, han gläder mej genom att komma ihåg mej som "biodlaren". Hinner sedan gå till kiosken efter en dagstidning och läsa den ordentligt men redan kl 11.00 kommer "transportören" för att hämta mej, ändrade planer på röntgenavd.

Jag tar av alla kläder och tar på den knapplösa skjortan som ska skyla mej under tiden jag ligger på undersökningsbordet. Två personer tar hand om mej, jag har ju gjort det här förut och vet ungefär hur det går till. Doktorn är ryss och heter Olga, hon har en man till hjälp. Stora svårigheter med förberedelserna, inte deras fel, jag har väldigt ont. Detta är mycket värre än förra gången, sköterskan visar dock förståelse och till slut är det klart att pumpa in kontrast och därefter luft. Under tiden luften föres in gungar Olga mej fram och tillbaka på bordet. Jag har en bildskärm framför mej och kan se min tjocktarm klart och tydligt.

 En stor mängd bilder tas, jag måste snurra som en tombola på bordet för att de ska få med allt ur alla vinklar. När man så kommer till de sista bilderna visar det sig att kontrastvätskan inte trängt in tillräckligt, undersökningen måste avbrytas. Jag blir utskickad till toaletten för att bli av med kontrasten och luften som finns i tarmen.

Jag tror att dr. Olga och Co. känner misslyckandet värre än jag.

Så börjar vi om på nytt, in med "pipen", in med kontrastvätskan, ut med överskottet, in med tryckluft, gunga med Olga. Och nu går det att fullfölja undersökningen. Slutklämmen, de sista bilderna tas av en hurtig man som presenterar sig som röntgenöverläkare "någonting", kommer inte ihåg vad. Jag skickas ut till toaletten igen och det är klart för denna gång.

Undersökningen gör ju inte ont men det känns lite obehagligt när tryckluften spänner ut tarmen.

Innan jag tar på kläderna väger jag mej, vågen orkar inte ens upp till 62 kg., inte bra även om jag vet att jag inte ätit något på 24 timmar och dessutom laxerat.

Transportören följer mej tillbaka och jag får lunch av en snäll sköterska som hållit den varm åt mej, det smakade bra.

Jag vill omedelbart ta på mej kläderna och åka hem, får förmodligen inte veta något resultat av undersökningen idag, men se det går ju inte. Jag måste vänta tills en doktor kommer för att skriva ut mej! Tycker det behövs väl inte, man har ju inte gjort något med mej men så är det!

Syster Eva kommer med en spruta jag ska få i skinkan och medan vi håller på med den så kommer "min" dr. Ann in till oss. Hon hälsar och säger att hon ska gå direkt för att titta på mina bilder så jag får ett besked innan jag går hem. Tack dr. Ann.

Snart nog är hon tillbaka och kan berätta att det finns två ställen på tarmen som bör undersökas närmare och hon vill beställa tid åt mej för en undersökning som kallas "coloscopi". Väntetiden för denna är dock lång och hon tycker det blir lagom att vi gör den efter det jag kommit hem från min resa.

 När jag berättar för henne att jag fortfarande tappar vikt och visar henne mina viktkurvor skriver hon ut en stärkande medicin att ta. Därefter skriver hon ut mej och önskar mej en trevlig resa. Det gör också de andra på avdelningen som vet att jag ska ut och fara. Dr. Nilsson vet också berätta att vädret är fint i Australien nu, hans son är nämligen där och surfar varje dag.

Den 24 februari kommer jag hem efter att ha tillbringat 6 veckor "down under". Ett brev från doktorn väntar på mej, där hon säger att man ej längre är fundersam på den övre av de två "förändringar" som syntes på röntgenbilden, det är förmodligen en ärr- bildning från operationen och ingenting att oroas över.

Den "nedre" ska undersökas närmare, den är mera lättåtkomlig och dr. Ann kan göra den själv på sin mottagning. Dr. Ann frågar också om jag vill bli inlagd för den tarm- rensning som ska föregå undersökningen. Jag skriver ett brev till henne och säger att jag kan fixa detta hemma om hon ser till att jag får material och instruktion.

 Så börjar åter väntans tider, februari tar slut, mars kommer och går. Första veckan i april en kallelse att komma in till undersökning torsdagen den 13:de, i brevet även ett recept på medlet som ska rensa tarmen och som jag ska hämta på apoteket.

På onsdag är lunchen den sista fasta födan före undersökningen och klockan 19 på kvällen blandar jag till "drinken" som ska sätta fart på tarmen. Det behövs inte mycket, min tarm har visat sig "lättretad" sedan den blev avkortad vid operationen.

 För övrigt är dagens medel för att få rent i tarmen avsevärt mycket bättre än att dricka de 4,5 litrarna vätska som jag gjorde för tre år sedan för att uppnå samma effekt.

Först ett glas vatten, sedan ett glas med "medlet" utspätt i vatten, sedan ytterligare ett glas vatten. Sedan ska man ju dricka så mycket som möjligt, en stor förbättring är dock att det går bra att dricka både kaffe och te, till och med buljong är tillåtet.

Proceduren upprepas klockan 9 på morgonen och sedan är inget intag genom munnen tillåtet.

Det blir en lång förmiddag, man känner sig lite frusen och olustig. Det är dock bättre att tillbringa den hemma, jag kan sitta vid datorn och pyssla och vid lunchtid tappar jag upp ett varmt bad och lägger mej i vattnet och läser en bok, det känns mycket skönt.

 I god tid, som vanligt, sitter jag i väntrummet och snart nog kommer en sköterska för att hämta mej. Bredvid britsen i behandlingsrummet väntar en vagn med diverse utrustning och den mest iögonfallande prylen är något som ser ut som en lång svart slang, inte speciellt grov men längden förskräcker mej lite. Jag måste fråga flickan om hela denna längd ska föras in och hon svarar att det ska den. Jag tror jag åker hem igen, säger jag.

Med tanke på hur ont det gjorde vid röntgenundersökningen frågar jag sköterskan om hon kan tänkas ge någon form av bedövning vid "ingången", och sannerligen, utan att behöva någon form av ytterligare övertalning går hon ut för att hämta något att bedöva med. En mycket älskvärd och trevlig tjej som jag tyvärr inte vet namnet på!

 Så kommer min doktor in och pratar en stund för att låta bedövningen verka. När sedan undersökningen påbörjas går det som en dans, dr. Ann styr den långa slangen genom min tarm utan obehag för mej trots att jag kan känna instrumentets spets uppe i naveltrakten efter en stund.

Och det bästa av allt, efter avslutad undersökning säger dr. Ann att hon inte kunnat upptäcka några förändringar.

Avslutningsvis "klämmer" dr. Ann på min buk men inte heller här finns något onaturligt. Hon förnyar ett recept och uppmanar mej att även köpa "blodsaft" att dricka, bara namnet får min mage att revoltera. En remiss till lab. för ett blodprov avslutar besöket.

Dr. Ann finner också tid att prata en liten stund om annat, främst om resan jag gjort sedan vi träffades senast, hur jag klarade ut det hela, det tycker jag är ett trevligt inslag. Slutligen säger hon att vi ska boka in en tid för kontroll till hösten.

 Jag åker iväg och köper en flaska "blodsaft" men min mage reagerar blixtsnabbt och jag slutar efter tre doser. Den 25:e skriver jag ett brev till dr. Ann om detta och ber om hjälp att hålla järnhalten uppe på annat sätt. Får se vad hon svarar.

Efter någon vecka får jag hennes svar. Hon säger att mina blodvärden har förbättrats och att vi inte behöver göra några extra åtgärder nu.

Brevet upplever jag som både lugnande och uppmuntrande.

Resten av året förflyter utan obehag, Magen blir aldrig som den varit före operationen men det går ganska bra att klara av. Tar lite medicin dagligen.

Största delen av sommaren regnar bort, bina håller sin inne i sina kupor, skörden blir därefter, länge sedan vi hade en ”normal” honungsskörd i våra trakter. Bidragande orsak till lägre skörd är också att bönderna minskat rapsodlingen. Åkrarna ser helt annorlunda ut på försommaren jämfört med 4—5 år sedan. Då lyste det gul på stora arealer, när man åkte fram i landskapet kunde man också känna doften från rapsen, allt till glädje för biodlaren.

Orsak till den minskade rapsodlingen? EU-direktiv!!!

Frampå hösten börjar jag vänta på en kallelse från doktorn, det kommer inget, vid jultid ringer jag och frågat lasarettet hur lång höst de har i sina almanackor. Flickan som svarar letar på min uppmaning upp mej i datorn och säger att ”kanske under januari eller februari kan vi kalla dej, du har ingen hög prioritet”!

Lite bedrövad lägger jag på luren, det går ju ingen större nöd på mej, många andra har säkert större behov av doktorn och lasarettets hjälp. Kan dock inte låta bli att tänka tillbaka på min första operation för många år sedan, hur noga man då var med uppföljning. De första två åren var tredje månad, sedan efterhand nedtrappad frekvens på besöken.

Allt detta är naturligtvis inte läkare och lasarettspersonalens fel utan beror på de ”styrande”, som ska ”hålla budget”. Läbbigt!!!

Inget annat att göra än invänta 2001 för att se vad det bär i sitt sköte!

Back