1999

Efter nyår börjar väntan på kallelse till op., det dröjer dock till 1sta februari innan jag får inställa mig till lasarettet för att få den gjord. Dr. Erik Nilsson ska hjälpa dr. Ann med op., han kommer och talar med mig innan det är dags att rullas in. Jag är denna gång inte så omtöcknad när jag lägger mig på op.-bordet utan har tid att se mig omkring. Flickan som börjar "sticka nålar" i min arm talar med en tydlig småländsk dialekt och när jag frågar henne visar det sig att hon kommer från mina hemtrakter utanför Oskarshamn. Ytterligare en av flickorna som hör oss prata, berättar att hon också kommer från Oskarshamns trakten, det har ju visat sig tidigare under mina resor, smålänningar hittar man överallt, det var skojigt, trevliga flickor.

Snart sover jag och är lyckligt omedveten om vad som händer mig, har dock inte oroat mig för detta ingrepp, mitt förtroende för dr. Ann och hennes kollegor är totalt. På em. är jag dimmigt medveten om att op. är över och någon försöker tala till mig utan att lyckas speciellt bra. Senare, mot kvällen vaknar jag dock till, duktiga sköterskor pysslar runt om, jag får något att dricka, jag ber om en kopp te med mjölk och honung och sannerligen kommer en ljuv varelse som bryter lite på det finska tungomålet, in med en mugg, det smakar härligt

Natten blir lång men så småningom kommer nattpersonalen in och säger "hej då " och önskar lycka till. Frukost serveras, båda mina doktorer tittar till mig, dr. Ann berättar att man tagit bort halva sköldkörteln och att den ska sändas bort för närmare undersökning. Efter en stund kan jag ta på mina kläder och åka hem med taxi. Har varit hemifrån c:a 15 timmar.

Halsen är lite öm några dagar efteråt men fullt uthärdligt, kan äta och dricka utan problem, jag känner dock att jag bör prata i begränsad omfattning de närmaste dagarna. Återbesök hos dr.Ann om fyra veckor planeras.

Återbesöket dröjer dock av till den 25e mars. För att vara så effektiv som möjligt lämnar jag ett par rör med blod på vårdcentralen några dagar tidigare, dr.Ann har dessa analysresultaten när vi träffas. Vi pratar som vanligt om allmänna ting en liten stund, hon tycker att det jag skrivit om min sjukdom kan vara av värde för många att läsa, det gläder mig att höra, och jag berättar att jag förmodligen lägger det på hemsidan på Internet. Jag tar av mig på överkroppen och Dr. Ann tittar på halsens operationsärr, klämmer lite försiktigt, verkar vara nöjd med detta. Hon lyssnar på lungorna, klämmer och känner på buken, inget ovanligt här.

Dock, analysen av "knölen" från min hals visade att där fanns cancerceller , berättar hon. De är "inkapslade", knölen befinner sig per definition i en "gråzon" mellan att vara en tumör eller inte. Man har beslutat att inte göra något mer i det nuvarande läget.

Jag berättar för Dr. Ann att jag ställt in mig på att vara med över millenium-skiftet och hon tror nog att det ska gå bra. Hon förnyar ett recept och säger att vi ska ta en kontakt per telefon i maj och att vi sedan ska träffas efter sommaren.

När jag kommer ut från lasarettet skiner solen lite försiktigt, det verkar som våren är på väg, nästa vecka börjar jag bygga en lekstuga åt de båda minsta barnbarnen.  

Lekstugan var snart färdigbyggd med fönster, veranda och dörr, takpannor pålagda och med en svensk flagga hissad. Jag överlämnade den till de unga att måla huset som dom vill. Slutresultatet tycker vi blev bra.

I början på maj får jag meddelande att någon från lasarettet kommer att ringa mej en viss dag. Det är den trevliga syster Birgitta som vill veta hur jag har det. Eftersom mina problem inte är sämre eller bättre än då vi sist träffades så blir det mest att vi talar om väder och vind en stund. Har dock fått en kontakt och det är bra.

Efterhand börjar bina att pocka på uppmärksamhet, många samhällen är i dålig kondition, sviter från före gående års dåliga förhållanden. Några har dött. Snart är det dock dags att dra ut vagnarna till fält med blommande höstraps och det blir snabbt fullt med ägg och yngel i cellerna. Ytterligare flytt till den vårsådda rapsen, det är nu möjligt att dela några samhällen, det börjar se bra ut. Slungningen efter rapsen ger betydligt bättre än förra året och det är åter roligt att vara biodlare.

Det är varmt och svettigt, försöker arbeta morgon och kväll men blir trött trots att jag försöker vila ordentligt mitt på dagen. Jag börjar att snabbt förlora vikt och det hjälper inte att äta flera gånger varje dag. Jag kollar vikten varje morgon och den sjunker från toppnoteringen under vintern, 68 kg. ner till under 65 där den börjar plana ut något. Fortsätter dock ytterligare ned en bit och håller sig runt 64,2- 64.6 med bottennoteringen strax under 64 när det är som sämst.

Jag noterar i dagboken varje dag, för också in värdena i datorn så jag kan göra en kurva från årets början och framåt. Vad göra, jag känner mej klen och trött ibland, ska jag ta kontakt med doktorn? Vänta till nästa vecka säger jag till mej själv och veckorna går. Tycker att jag inte sköter biodlingen som jag bör, borde ta fram några nya drottningar och kanske göra några avläggare men kan inte samla mej tillräckligt.

I augusti ser jag med blandade känslor hur Ludmila flyger över häckarna och vinner försök och semifinal för att sedan ta en medalj i finalen. Och detta efter en stor operation och under pågående behandling med cellgift! Jag beundrar henne oerhört, hoppas att det inte blir några negativa sviter efter detta. Förstår vilken press hon satt på sej själv, förstår att hon inte kan hålla tårarna tillbaka efter vinsten i semifinalen.

Tänker tillbaka på min egen behandling, mot slutet av den var det nog för mej att gå ett stycke. Ändå vet jag att bröstcancerpatienter får starkare medel än jag fick. Jag önskar Ludmila all lycka i mina tankar.

Slutligen när bina har slutat arbeta ute och fått sitt vinterfoder tycker jag att det är dags att ta kontakt med min doktor. Tycker också att jag fått problem med "urineringsapparaturen", sporadiskt visserligen, men ändå, under några veckor, tänker naturligtvis på prostatan och de problem som ofta drabbar "gubbarna". Kör ut ett diagram över mina dagsvikter och lägger i ett brev tillsammans med några rader och efter ett par dagar kommer en kallelse att träffa henne den 23dje september.

Det är alltid trevligt att träffa dr. Ann men den här gången är jag lite skärrad, är det något galet med kroppen igen? Dr. Ann lyssnar på mej, hon lyssnar på mina lungor, hon klämmer och känner både här och där. Prostatan är något förstorad, men inte något anmärkningsvärt och det känns inte något som tyder på angrepp av cancer. Det lättar mycket att höra detta, i mina tankar inbillar jag mej ofta att jag nu lever på "lånad" tid och att det bara år en tidsfråga när nästa tumör ska sticka fram sitt fula tryne. Det har i dagarna gått två sedan tarmoperationen och jag har mer eller mindre lärt mej att leva med min "oroliga mage".

Dr. Ann tycker att alltmer som tiden lider tyder alltmer på att vi fått bukt med min cancer för denna gång. Jag vill gärna tro på det hon säger, hon får mej att ännu en gång känna en försiktig optimism.

Dr. Ann föreslår att vi ska byta medicin i ett försök att stoppa de ständigt återkommande diarreerna så att jag åter går upp i vikt. Hon sänder mej också till lab. för att lämna ett par blodprover som hon kan se resultatet av senare. Jag ska få en telefontid för nästa kontakt om inget onormalt visar sig i blodproven.

Jag lämnar lasarettet i ett betydligt bättre mentalt tillstånd än när jag kom dit.

 Den nya medicinen verkar ha en mera lugnande inverkan på tarmen, toalettbesök endast morron och kväll vilket är en betydande förbättring. Någon ökning av kroppsvikten blir det dock inte.

21e sept. ringer Dr. Ann, hon tycks inte vara tillfreds med mina blodvärden, hon vill att jag ska lämna ytterligare ett prov samt att också göra ett avföringsprov. Jag får detta gjort på vårdcentralen.

När vi kommit in i november hittar jag lutfisk i ICA:s hyllor och köper omedelbart hem ett par paket, lutfisk hade en lugnande inverkan på tarmen förra julen, förhoppningsvis gäller detsamma i år. Det har den, det känns riktigt bra i magen långa tider men fortfarande ingen viktökning, snarare tvärtom. Vikten på morgonen är allt oftare under 64 kg.

 19de nov. Ringer Dr. Ann och vill att jag besöker henne för en undersökning av tarmen medelst rectoscopi, hon sänder också en remiss till röntgenavdelningen för en tarmröntgen där.

Rectoscopin gör vi följande tisdag utan att upptäcka några fel där, känns bra.

Återstår nu väntan på röntgenundersökningen.

Min vikt fortsätter dock att minska, i början av dec. Kommer ett flertal dagar där vågen inte orkar upp till 63 kg. Det känns jobbigt och lite oroande.

Den 12e dec. går vi med hela familjen, döttrar, mågar, barnbarn, ut för att äta "julbord". Jag sätter i mej mängder av gravad lax, en rätt som också visat sig ha en god inverkan på magen. Det stämmer än, tarmen är lugn och fin hela dagen.

Den 13e dec. köper jag resan till Australien som jag planerat för tredje året men inte kunnat genomföra tidigare. Hoppas att det går vägen nu.

Väntan på röntgen fortsätter.......

Senare på Luciadagen går jag ut för att äta lunch med några av de gamla kollegorna från Zandatiden, en tradition som nu har några år på nacken men som jag fått avstå från de senaste två åren på grund av min sjukdom. Det är förbeställt en jultallrik samt småvarmt och det är med en viss skepsis som jag griper mej an maten. Det smakar dock väldigt gott men innehåller en del som jag aktat mej för under lång tid. Det visar sig också följande dag, tarmen är i uppror och det tar mer än två dygn innan jag med piller och egna kurer att få den någorlunda normal igen.......

15e dec. kommer så en kallelse att jag ska infinna mej på lasarettet i Motala söndagen den 2 januari för att förberedas inför tarmröntgen följande dag. Just en snygg inledning på det nya milleniet!!

Back