1998

I mitten på januari får jag "myror i kroppen" speciellt på nätterna, konstig smak i munnen, munsår, "grus" i ögonen, lite blod från näsan.

Vid behandlingen den 20de januari träffar jag dr. Ann för att få förnyat recept, talar om att göra en ärftlighetsprofil med tanke på det som inträffat i min familj, kanske kan mina döttrar gör tidiga och väl genomtänkta kontroller i förebyggande syfte. När jag presenterar tanken för dem är dock inte intresset översvallande, jag låter det hela falla.

I februari börjar mitt hår att bli livlöst och torrt, mustaschens hår är som ståltråd, inte mycket lossnar dock. Jag blir lite illamående strax efter behandlingen, tar med ett par skorpor och en paket näringslösning som jag äter i bilen innan jag kör hem. Jag måste säga till systrarna att hur snälla och duktiga de än är så är det inte roligt att besöka dem numer.

Mot slutet av månaden blir magen sämre, den 27de tog jag det första och enda pillret mot illa- mående, jag dricker kopiösa mängder men vätska, den kommer strax ut som diarré, jag är mycket trött och sover mycket.

När jag åker till lasarettet måndagen den 2dra mars känner jag mig mycket eländig efter flera dagars diarré och viktförlust, Bibbi följer med och kör bilen.

De nödvändiga blodvärdena är dock OK så jag få min behandling av syster Birgitta. Hon ser och "läser" mitt tillstånd bättre än jag och tar kontakt med dr. Ann vilket resulterar i att Birgitta sätter mig i en rullstol och kör mig upp till kir.vårdavdelning och stoppar ner mig i en säng.

Min dr. Ann kommer in och pratar en stund, sedan tas flera blodprover och en påse vätska av något slag kopplas in, jag får c:a tre liter under em. och kväll. Sover mesta tiden.

Nästa dag berättar dr. Ann att en del testvärden är dåliga och att jag bör stanna hos dem för att förbättra dem samt att få magen att lugna ner sig. Jag accepterar tacksamt. Sedan är det dags för den sista cytostatican, jag åker ner till behandlingen och lägger mig på britsen för de sista två sprutorna, det känns på något sätt skön fast jag känner mig mycket eländig för övrigt.

Efter ett par dagar kan jag känna en förbättring, både i kropp och själ, diarrerna fortsätter dock, jag noterar varje toabesök i dagboken och rapporterar vid ronden varje dag. Jag vaknar nu vid sextiden på morgonen, går ut i pentryt och gör en kopp te, med de snälla nattsköterskorna goda minne, rör ner en sked honung och dricker i små klunkar, en ren njutning den här tiden på dagen.

Dr. Bröte gör ronden en dag, han föreslår att vi ska prova en opiumkur, gammal beprövad metod mot diarré. Får fortfarande en liter från en droppflaska varje dygn, dricker mycket. Har fått tillbaka något av kroppsvikten, var under 60 kg. när jag lades in, nu ökat ett par kilo. Jag går promenader i sjukhusets långa korridorer.

10-11e mars, främmande doktorer, inget dropp, inget tal om hemgång heller ,som väl är.

Nästa dag är dr. Ann tillbaka och ordinerar två liter dropp, hon ska tala med LAH om skötsel så att jag kan vara hemma, jag ska dock vara kvar över nästa helg så får vi se på måndag. Det kan ta lite tid för LAH att organisera. Dr. Ann gör rectoscopi men ser inget anmärkningsvärt utom att lite vätska sipprar ner i ändtarmen.

Fredagen 13de ringer Ad. Laven från Holland för att kolla hur det är med mig, en fin gest som jag uppskattar mycket. Han har fått tel.nr. till min sjukhusbädd via en gemensam kollega i Finland, fantastiskt!

Måndag 16de kommer dr. Ann in för att kolla läget och berättar att hon ska ha andra göromål en tid framåt och kommer inte att vara med på ronden. Hon talar även om att de nya läkarna som ska ha hand om mig vill prova en ny kur. Det var mycket vänligt av henne att komma in till mig. Ett helt nytt gäng dyker upp vid ronden och säger att man vill stävja diarrén genom en riktig "hästkur", inget att äta på sju dygn, endast dropp.

Nästa dag åker jag upp till op.avd. för att få en "CVK" inmonterad. En "CVK" är en "slang" som införes nära nyckelbenet och in i en central ven, till "slangen" kopplas sedan en stor påse men en lösning av all näring jag behöver under de sju dygnen. Tre liter av denna vätska per dygn samt en spruta med något som heter Sandostatin var fjärde timma, också den under samma antal dagar, ska kurera mig, förhoppningsvis. Man har sagt att jag kan få suga på en tablett emellanåt så jag åker ned till kiosken och köper upp ett litet lager för att ha något att stoppa i munnen.

På kvällen kommer Bibbi, Rolle och Sofie på besök , de har köpt en TV åt mig, den som las. består med är urusel.Till råga på allt blir jag genomförkyld, jag ligger i drag från fönstret, när sköterskan kollar visar det sig att fönstret inte är riktigt stängt. Har 39 i temp, ligger med dubbla filtar på mig, äter Panodil och sover mycket. En liten ljuspunkt när dr. Ann tittar in och hälsar på.

Jag går inte ur sängen på ett par dagar men på lördag morgon känns det bättre, har sovit i oavbrutet mellan 23-06, jag rakar mig, duschar och tar på rena kläder. Inga toabesök nu.

                      Tisdag 24de, fastan är över. En kopp te med mjölk och honung smakar mums... på morgonen. Senare fastare föda i form av puré. Dr. börjar åter att tala om hemgång till helgen, jag är mycket tveksam, kan det gå med hjälp av LAH?.

Följande dag åter åtta toabesök, det kokar och bubblar oupphörligt i magen. Lika många toabesök nästa dag. Jag åkte dock hem en sväng, Kicki hämtade mig, måste hem och fixa med månadens räkningar, mata in det som ska betalas i datorn. När jag återvände har man beslutat om en andra omgång av Sandostatin med den skillnaden att jag nu ska äta normal föda under behandligen. Dr. säger att jag kan gå ut vart jag vill emellan sprutorna.

Träffade dr. Ann som lovade att hålla kontakt om jag blir hemsänd.

På lördagens rond talas det åter om hemgång måndag/tisdag med anslutning till LAH. Jag promenerar till torget för att hälsa på Bosse som är där i mitt ställe, många människor kommer fram och hälsar. Söndagen är Gerds födelsedag, Bibbi hämtar mig och jag är hemma ett par timmar och träffar "alla".

Läkarna på måndagens, den 30de mars, rond var mera mänskliga än de som jobbade under helgen, jag får dock besked om hemgång. Sedan kom en läkare och en skötare från LAH och hälsade på, det var Ingrid och Claes-Göran. Utskrivning 13.30, varför denna långa väntan, man var ju redan före helgen på det klara med att utskrivning skulle ske idag. Denna väntan är det mest osympatiska av hela lasarettsvistelsen. Helst skulle jag vilja vara kvar ett tag till, alla är så duktiga och mycket sympatiska här på avdelningen och så bra känner jag mig inte. Har dock förståelse för beslutet, dom har försökt mycket och givit mig den bästa tänkbara vård.

Läkare och två sköterskor kommer på besök i hemmet på eftermiddagen, ännu senare kommer två sköterskor med den första sprutan. Jag ska få tre sprutor/dygn första tiden.

Måndagen 6e april ringde dr.Ann för att kolla läget, hon tycker att vi ska dra ner behandlingen till två sprutor per dag från i morgon.

Den 23de återbesök hos dr. Ann, vi talar om sprutorna och beslutar att upphöra f.o.m. nu. Jag känner mig relativt pigg och kry. Ytterligare återbesök om ett par månader. Blir också utskriven från LAH, kommer att sakna de dagliga besöken av de käcka flickorna.

Jag lever nu nästan som vanligt igen , de flesta sviterna efter cytostatica- behandlingen är borta, det går åter att vaxa och tvinna mustaschen som jag vill. Jag kan börja med vårarbetet i bigården och i trädgården, bygger att nytt staket utmed gatan, åker till torget med min honung, leker med barnbarnen, gör i stort sett allt jag skulle ha gjort om jag aldrig varit sjuk. Jag behöver dock tänka lite på hur jag äter och vart jag tar vägen om vi åker bort, jag kan behöva uppsöka toaletten snabbt. Det är bara små bekymmer, t.o.m. TV-4as vinjett med sina xxx....dagar kvar bekymrar inte.

På midsommarafton samlas vi som vanligt till lite fest, i stället för den obligatoriska sillen som jag inte törs tackla nu, så äter jag gravad lax och dricker tre glas av "Piratens beska" och se, magen uppför sig perfekt under flera dagar. Beror det på ingredienserna i laxen eller i besken? Jag chansar inte, beslutar mig för att ta två glas beska droppar varje dag i fortsättningen.

 Den 26e juni träffar jag åter dr. Ann som känner på magen och prostatan, lyssnar på lungorna utan att upptäcka något anmärkningsvärt. Hon beordrar en vitamin-B spruta och en serie blodprover.

Det som kallas "sommaren" rullar på, trots att bina har få tillfällen att flyga ut och hämta nektar så måste de ändå skötas, det tar sin tid även i år. Den lilla mängd honung som blir ska skattas, slungas, röras och tappas upp i burkar för försäljning. Staketet ska färdigställas och målas två gånger, det får ske mellan skurarna, trädgårdslandet ska rensas, gräsmattan klippas. Jag hänger med bra, vilar dock middag ordentligt varje dag.

Det är åter september och Husbyfjöls marknad, har gått ett år sedan operationen och jag är betydligt piggare än vid samma tid förra året, försäljningen går bra och t.o.m. vädret verkar lite bättre, vad kan man mera begära? Så är det åter dags att hämta hem bina, börja ställa i ordning inför vintern, jag behöver inte jäkta och ängslas som förra året.

Under oktober månad börjar en "knöl" växa på höger sida av halsen, den oroar mig en del, är det inte dags att få träffa doktorn snart? Ringer till Kir.mottagningen och får veta att dr. Ann är ledig men syster Anna-Karin lovar att ta kontakt med henne så fort hon kommer åter.

På måndag ringer dr. Ann och säger att hon har tid för mig på onsdag. Jag ska ge ett blodprov på vårdcentralen under morgondagen inför las.besöket.

På onsdagen konstaterar dr. Ann att jag drabbats av struma och hon sänder en remiss för punktering och undersökning av min "halsknöl". Hon beordrar också en ultraljudskoll av buken. Efter några dagar får jag kallelse och åker till US i Linköping där en läkare punkterar ett tiotal gånger, en uthärdlig undersökning.

Livet rullar på, vi drabbas i år av en ny företeelse, Hallowen, en mängd utstyrda barn drar runt bland husen, knackar på och vill ha godis. Jag tycker det räcker så bra med de små Lucior och stjärngossar som kommer och piper fram sina sånger, jag hatar "Staffan stalledräng".

Jag börjar också, med Bibbis hjälp initialt, att konstruera en hemsida för Internet, ett intressant jobb. Jag vill publicera mina "memoarer", mina minnen från 50-talet. Kanske kan det vara intressant för någon att läsa.

Vi köper hem lutfisk så fort den finns att tillgå i affären, det är en mina favoritfödor den här tiden på året och glädjande nog tycks magen klara av den. Tar också med hela familjen till den lokala krogen där vi äter gemensamt julbord, jag är lite återhållsam med den feta maten men njuter av att se de övriga låta sig väl smaka.

Måndagen den 30de ringer dr.Ann, undersökningen av "knölen" visade inte några spår av cancer, ej heller visade ultraljudet något onormalt i buken. Vi ska träffas om två veckor för att planera operation av min struma. En positiv dag!

När vi träffas bestäms operationen till första hälften av januari. Jag får en ny sorts tabletter som ska ersätta de vitamin-b sprutor jag fått det senaste året. Lämnar blodprov och man gör EKG-kontroll inför op.

Jul och nyår firas på traditionellt sätt, man gläds, om möjligt ännu mer än förra året , åt de små barnbarnens storögda förundran över tomten, än så länge går det att lura de minsta