1997

Sjutton år passerade, jag har blivit pensionär, har utökat min biodling så att den fyller en mycket stor del av mitt liv, i alla fall under sommarhalvåret. Jag började att planera för en resa till Australien under vintermånaderna på nyåret -98, ville komma tillbaka och besöka platser jag sett under mina år där på 50-talet. Ödet vill dock annorlunda.

                      Jag hade börjat utveckla en "kalaskula" och måste skaffa byxor med större midjemått än jag haft någon gång tidigare. Förhållandet berodde säkert på vällevnad, mycket god mat och dryck, ingen stress. Tankar på sjukdomen fanns men förträngdes långt bak. Under sommaren fick jag vid ett par tillfällen smärtor i buken och måste uppsöka vårdcentralen. Träffade ett par olika läkare som dock inte kunde finna några påtagliga fel.

I augusti hade vi som vanligt en kräftskiva där jag med liv och lust deltog i ätandet av skaldjuren och alla tillbehör, inklusive de drycker som "kräftor kräva". När jag vaknade nästa morgon kändes i bukens högra sida ett bultande, ett pulserande som hjärtslag, rörelsen kunde skönjas utanpå buken och när jag lade handen mot bukväggen kände jag tydliga pulsslag men även något annat. Något hårt, det var ungefär samma känsla mot handen som när jag lägger den mot minsta barnbarnets huvud.

Tänkte på vad det kunde vara under ett par dagar innan jag ringde och tack vare ett återbud fick jag en tid på vårdcentralen till eftermiddagen nästa dag, onsdagen 27de augusti. Nu hade jag något påtagligt att visa doktorn, han blev mycket bestört när han på kände på buken. Efter ett par blodprov som snabbanalyserades, gav han mig en remiss till lasarettet i Motala och uppmanade mig att åka direkt dit utan dröjsmål och mindre än en timme senare låg jag på ett undersökningsbord och blev "klämd på magen" av en kvinna. Hon kunde naturligtvis känna detsamma som jag hade gjort och visade, i mina ögon, sitt goda omdöme när hos hämtade sin "bakjour" för konsultation.

Bakjouren var överläkaren Ann Rundkrantz, som från den stunden blev "min doktor", och som jag i fortsättningen kallar "dr. Ann".

                      Dr. Ann gjorde också hon en undersökning från utsidan och ordnade direkt en under-sökning med ultraljud och när jag så småningom åkte hem visste jag att jag hade en tumör på tjocktarmen. Doktorn lovade att ringa nästa dag angående fortsättningen.

                      Det är nu en svår tid att bli sjuk, mycket att göra i biodlingen. De bisamhällen som är uppställda hos bönderna i omgivningen ska fraktas hem till sin plats för vinteruppställning, alla samhällen ska kollas för att se om de har en drottning och är tillräckligt starka att överleva vintern, kanske några bör förenas för att ha en bättre chans att övervintra.

600 kg. socker ska köpas hem och förvandlas till 60%-ig sockerlag, varje samhälle ska sedan förses med 15 kg. vardera av denna lösning. Dessutom återstår en del arbeten i slungarrummet, de sista ramarna ska slungas ur och slungaren och övrig utrustning samt golvet i rummet ska rengöras. Till råga på allt tycker jag att mina krafter börjar bli sämre.

                      Tisdag 2dra september träffar jag doktor Ann som gör rektoskopi undersökning och på kvällen är det dags för stor magsköljning inför den röntgen undersökning som ska göras nästa dag. Undersökningen som göras med hjälp av kontrastmedel är inte direkt plågsam men obehaglig. Dr. Ann tar sedan hand om mig, hon har nu klart för sig hur det är fatt och hur det ska åtgärdas, en tumör som sitter på tjocktarmen ska tagas bort på måndag, säger hon, jag skall förbereda mig mentalt på att jag kan ske vaknar med en "påse på magen", jag får också bereda mig på att magen kanske aldrig blir helt normal igen. Hon tycker att mina blodvärden är dåliga, jag ska läggas in på söndag för att få ett par påsar blod innan operationen. EKG kontroll och träff med narkosläkaren kompletterar dagen på lasarettet.

                      Torsdag och fredag ägnas åt att tappa upp 200 kg. honung, gå till frisören samt att ge bina en andra och sista omgång sockerlag. Det blir några samhällen som inte hinns med men dom lovar Bosse, sambo med yngre dottern, att åtgärda nästa vecka. Sedan måste jag förbereda för årets begivenhet, Husbyfjöls marknad, där jag gärna vill vara med för att bjuda ut min honung till försäljning. Det är årets första höstdag, mulet och kulet, lite regnstänk. Jag hinner dock att ta lite vilopauser emellan de olika göromålen.

                      På lördags morgon ställer jag upp mitt marknadsstånd som jag brukar och börjar försäljningen, det är som vanligt mycket folk i farten. Vid lunchtid får jag hjälp, blir avlöst och får äta och vila en timme. Vid femtiden är det hela över, dom flesta har dragit sig hemåt, det verkar som "Loket" har större dragning på folk än vår marknad framåt kvällen. Vädret är inte det bästa heller, en häftig regnskur skrämmer bort många.

                      Söndag morgon plockas marknadsgrejorna ur bilen, de grejer som Bosse behöver för att ge den återstående sockerlagen lastas. Sista genomgång med Bosse som även ska röra den sist slungade honungen under veckan som kommer.

                      Klockan 10 är jag så på plats, Kir.avd. 4 på lasarettet i Motala, blir mottagen av Syster Barbro som efter vissa omflyttningar ger mig en säng i ett eget rum, ganska skönt, tycker jag

Tar på mig sjukhuskläderna, får en telefon inkopplad vid sängen och snart nog kommer Barbro med den första påsen av det blod som ska stärka upp min kropp inför de kommande strapatserna. Jag kopplar av fullständigt där jag ligger på sängen, läser i en bok , Barbro tittar in för att kolla att min kropp och det nya blodet kommer överens.

                      Lugnet är bedrägligt, Barbro kommer in med en tillbringare med laxermedel, jag ska inmundiga c:a fyra liter av detta inom lika många timmar, Hur ofta måste jag tömma ett glas för att hålla den takten? De första litern går bra sedan blir det svårare, vätskan smakar inte illa men den är inte välsmakande heller. Till slut fick jag det gjort utan alltför stora svårigheter. Blodpåse nummer två kopplas in och den röda vätska försvinner in i min kropp. Sedan blir det en noggrann tvagning enligt föreskrifter i duschrummet. Inget vidare med käk på det här stället men en mugg buljong och en mugg te smakar härligt.

                      Ringer till Gerd för att ge en lägesrapport och telefonnummer. Fortsätter att läsa min bok, ingen stör mig, tycker att jag har det ganska bra. Senare får jag två sömntabletter varav jag inmundigar en.

 Måndagen inleddes med dusch och vägning (68,3 kg). Dr. Ann kommer in och pratar en stund, operation vi lunchtid ungefär. Även sjukgymnasten Lotta kommer in för att hälsa på mig innan jag åker iväg till operationen. Lite senare får jag en tablett och har inte ett enda bekymmer för någonting när två av flickorna rullar iväg mig till operations avdelningen.

Någon i grönt lutar sig över mig och sedan är jag helt borta i drömmarnas värld. Någon gång, flera timmar senare hör jag någon ropa mitt namn, jag slår upp ögonen och ser min dr. Ann stå vid sängens fotända, operationen är över. Jag känner glädje över att se henne och försöker säga det till henne, vet inte om det hördes, jag är strax borta i dimmorna igen. Efter ytterligare en tid vaknar jag av smärtor någonstans, vet inte var, någon kvinnlig stämma frågar om jag har ont . Hon måste sedan ha hittat rätt inställning på "bedövningsmaskinen" och från den stunden var tillvaron helt smärtfri.

 Tisdag morgon är jag lite mer medveten i förhållande till min omgivning, jag borstar tänderna och försöker tvätta mig lite, halvliggande i sängen. Dr. Ann berättar att operationen komplicerades av att tumören även hade växt ihop med en del av tunntarmen, berättar att ytterligare en läkare, Erik Nilsson, hjälpte till vid min operation. Hon lovar också att jag är tillåten att få 300 ml. vätska idag. Jag tar tacksamt emot 100 ml. saft i två omgångar samt en mugg buljong vid lunchtid. Barnen ringer, jag är inte vidare talför. En biodlarkompis från Boråstrakten ringer och vill anmäla mig till en planerad studieresa till Finland i maj, jag vill inte tänka till maj just nu.

Sent på eftermiddagen, kl. 5 får jag återvända till vårdavdelningen, Yvonne och Catarina tar emot mig. Natten blir något orolig, att man vaknar flera gånger beror säkert på att man sover mycket på dagen. Jag ligger och tittar på "bedövningsmaskinens" indikatorlampor som hela tiden blinkar åt mig.

 Torsdagsnatten blir problematisk, vätskeintaget har under dagen ökat, på kvällen känns buken spänd och på natten får jag vid två tillfällen häftiga kräkningar, jag försöker fånga upp eländet i rondskålen men mycket kommer båda gångerna på mig och på sängkläderna och de duktiga nattsyrrorna får tvätta och byta både på mig och i sängen.

 Fredag: bedövningen tas bort, toalettbesök , det första efter operationen. På kvällen sömnpiller, jag sover så gott som oavbrutet till kvart över sex, endast avbrutet korta stunder för byte av droppflaska och intag av stolpiller. Jag känner mig utvilad och pigg. Toalettbesök.

Dr. Ann berättar att hon under nästkommande veckor inte kommer att deltaga i arbetet på avdelningen, andra läkare kommer att ta hand om mig! Aldrig får man vara riktigt glad.

                      Lördag-söndag: Dr. Erik Nilsson går ronden. . Får idag äta köttsoppa och glass till lunch, en annan god soppa till kvällen. Vid söndagsronden säger dr. att jag kan åka hem i morgon!?!? Jag blir förskräckt! Den sista slangen har tagits bort men ändå, jag känner mig inte mogen för hemgång på långa vägar.

                      Måndag Väger idag 64 kg. Dr. tycker att det fattas vätska och beordrar en flaska dropp. Från och med idag ska jag äta riktig mat. Många toabesök. Sover mycket. Mår relativt bra.

 Tisdag: Dusch, blodprov, vägning (63,8 kg.). F.o.m. nu ska allt vätskeintag och all urin mätas.

Promenerade ned till kiosken två gånger. Kände törst för första gången efter op. Många toabesök, fick "stabiliseringstablett" för magen. Fick en rumskompis. Vilar och sover.

                      Onsdag: Vikt= 64,2 kg. Ätit en full frukost. Promenad till kiosken för att köpa "corren". Jag möter dr. Ann i korridoren, vi pratas vid och kommer överens om hemgång i morgon. Tydligen agerar hon i bakgrunden, det känns tryggt. Mår ganska bra. Följer med Gerd, Kicki och barnen till cafeterian. Flera toabesök, det som kommer ut blir dock något bättre varje dag.

På kvällen kommer en ung läkare in för att hälsa och kolla läget, presenterar sig som Thomas Garpe och berättar att han var med vid min operation. En mycket trevlig gest jag uppskattade.

 Torsdag 18de sept: Dusch, rakning, vägning (64,4 kg.), åt upp all frukost. Efter frukosten kallar dr. Ann på mig för ett samtal före utskrivningen. Hon berättar att man tagit bort en tumör på 1,5 kg. samt en halv meter vardera av tjock och tunntarm, allt man kunde se som var angripet. Jag har många frågor tycker jag men när hon berättar att chanserna att få återfall är betydligt större än att jag klarar mig i fortsättningen glömmer jag allt annat. Hon ber mig dock att fundera på att genomgå en cellgiftsbehandlig, denna förbättrar mina utsikter en hel del. Jag vill börja omedelbart men Ann vill att jag ska tänka på det till nästa gång vi ses, om c:a tre veckor. Vi kramar om varandra innan vi skiljs.

Jag lägger mig på sängen igen, Ann-Christine kommer och tar bort stygnen. Sen tar man bort min säng och lämnar mig i princip åt mitt öde i mer än nästan tre timmar. Varför denna väntan på utskrivning, man visste ju redan i går att jag skulle få åka hem.

Utan att göra andra jämförelser tycker jag nog att vårdtiden efter denna senaste operation har varit mycket lindrigare än den jag minns från 1980, ingen dränering och effektiv smärtlindring gjorde snabbt tillvaron riktigt dräglig. Kanske även trevlig läkare och sköterskor inverkade på tillfrisknandet.          

Efter förhållningsorder angående mina medikamenter och utskrivningen går jag till apoteket innan jag tar en taxi hem.

                      På fredag etiketterar jag honungsburkar till och kör till ICA, jag plockar i ordning varor och lastar i bilen, Bosse ska åka till torget åt mig i morgon. Ätit och druckit i nästan normal omfattning, dock mindre portioner, tar också näringstillskott. Det finnes spår av blod i avföringen, inte tillräckligt för att bli alarmerad, håller tyst om detta.

                      Under den följande veckan blir det bättre dag för dag, jag kan gå promenader, städar gården, sköter bankärenden, tappar upp 180 kg. honung och på lördagen riggar jag upp mitt torg stånd i Borensberg ett par timmar. Kroppen tycks bli bättre för var dag,. Jag tar bort alla foderhinkarna från bikuporna, vinterbonar överallt, totalt har jag 49 samhällen invintrade.

Fredagen den 3dje okt. vågar jag mig på att åka ända till Laxå med honung, det blev dock lite segt innan jag åter var hemma. Dagen därpå åker jag till torget i Motala. En av sköterskorna från Kir.avd. kommer och hälsar på och förvånas över att se mig där.

                      Den 10de okt. Återbesök hos dr. Ann, allt verkar OK, vikten är 64 kg., jag får en vitaminspruta, nästa om tre månader. Vi talar om cytostaticabehandlingen, ordet cellgift är mycket negativt laddat, 10x2 dagar varannan vecka, det kommer att dra långt in på nästa år med detta. Dr. Ann skriver ut tabletter mot ev. illamående under behandlingen och förmanar mig att inte åka bil till den första behandlingen. Hon kommer inte att ha något med mig att göra i samband med cytostatikan. På hemvägen åker jag till vårdcentralen och får en spruta med influensavaccin.

14de okt. noterar jag: "Idag har jag mått bra, lika som före operationen". Magen lämnar fortfarande något att önska men i stort sett känns kroppen bra. Jag kollar och noterar min kroppsvikt varje dag.

20de okt. är det dags för den först behandlingen, jag måste dock först gå till apoteket för att hämta cytostatica. Syster Birgitta tar hand om mig, jag får lägga mig på britsen i behandlingsrummet, hon sätter en kanyl i vänster arm och kopplar en liten påse dropp av något slag. Jag talar om för henne att jag är något skärrad inför det som komma skall. Hennes lugn smittar dock av sig och efter det att hon givit sprutan, dämpat belysningen och lämnat mig ensam känns det relativt bra. Efter c:a 20 minuter kommer hon tillbaka och ger ytterligare en spruta och det är över för den gången. Jag åker taxi hem.

Nästa dag åker jag själv bil till lasarettet, samma procedur igen men med en annan sköterska. Jag har inte behövt ta någon tablett mot illamående igår eller idag, skönt.

Eftersom Australienresan nu är definitivt avblåst tar jag en del av respengarna och köper en ny dator, Pentium med 2,6 Gb hårddisk, högtalare, mikrofon, modem och scanner inkluderas. Det kan jag vara värd, tycker jag. Datorn ger mig mycket avkoppling och sysselsättning.

Efter nästa cytostaticaomgång börjar magen att krångla, ibland känns ett lätt illamående, jag behöver dock inte ta till tabletterna, men det känns att något händer i min kropp, måste uppsöka toa ofta. Kommer så småningom underfund med att jag troligen smittats av de små barnbarnen som kommit från dagis med magåkommor. Vid nästa besök fick jag en påse näringslösning på mottagningen, det piggade upp!

Jag sätter igång med att tillverka vaxljus inför advents-marknaden i Kvarnen, har köpt några nya formar till i år. Jag vilar mycket. Sköter dock honungsförsäljningen på torget, åker även en tur till Laxå emellanåt, de kunder jag har där verkar att uppskatta mina besök, det känns bra. Känner mig mycket beklämd när jag ser TV-4 visa sin vinjett på temat millenium- skiftet, 800 dagar kvar, 799 dagar kvar etc............. Tycker det är hemskt och olycksbådande i mina öron.

Så fortsätter behandlingarna, "systrarna skiftar en del, jag träffar Britta, Cecilia , Anna-Karin, de är alla mycket duktiga. Vi är inne i December när jag en tisdagsmorgon kommer ut för att åka till las. och finner att ett fönster är utslaget i bilen. Hade glömt telefonen i sin hållare, detta var för frestande för någon, en freestyle försvann också. Det var inte behagligt att åka iväg för öppet fönster.

Den 22e dec. är vi halvvägs i behandlingen, ska det bli värre från och med nu? Ska jag tappa håret? Skräckskildringarna från dessa behandlingar är legio.

                      Julen kommer och går, cytostatica dagen före julafton. Det är inte riktigt detsamma som förr med den goda julmaten, jag vilar och sover mycket, Skriver en del på mina memoarer, upplevelser från min tid till sjöss och i Australien, varje dag en promenad, inte alltför lång.