1980 var ett bra år. Jag hade bestämt mig för att åka Vätternrundan och började träna cykling i början på April. Dagen före "rundan" avslutade jag träningen med att köra två mil, sammanlagt hade det blivit 148 mil.

Rundan gick som en dans, kunde ha kört ytterligare några mil, men det var dock skönt att komma hem och få en dusch och vila. Dagen efter kändes musklerna lite stela så jag cyklade iväg fyra mil för att mjuka upp. Jag fortsatte sedan med några mil varje vecka och den sista semesterveckan (v30) cyklade jag till Karlskrona för att titta på fartygen som deltog i "The tall ships race" och som hade ett besök där då. Efter besöket cyklade jag hemåt igen, tog dock tåget från Oskarshamn till Linköping. Med lite ytterligare pedalande kom jag att cykla bortåt 350 mil under min "cykelperiod". Min kondition och mina krafter tycktes på topp.

En kväll i september halvlåg jag i en fåtölj och tittade jag på TV, det var ett program om proffscyklister, bland annat talade man om att cyklisternas lever svullnade när de körde hårt och länge. Undrar om min lever är svullen efter allt mitt åkande tänkte jag, var kan man känna efter?, Jag började känna med en hand på buken från vänster till höger sida och DÄR, till höger om naveln kände jag något som dock inte på något vis påminde om levern, sådan som jag föreställde mig den.

"Det" kändes som en topp, nästan spetsig och hård. En konstig känsla for genom min kropp, "det måste vara en CANCERsvulst som växer i min buk". Eftersom både mor och far avlidit i cancer låg tanken nära tillhands.

Under att par dagar höll jag tyst om min "knöl", gick och kände på den emellanåt, innan jag berättade för hustru Gerd och i samma veva fick beställt tid hos vår företagsläkare. Doktorn tog emot mig per omgående och konstaterade att det fanns en "förändring" som från ryggen var på väg att växa ut mot bukväggen.

Remiss till lasarettet i Motala per omgående där jag blev mottagen och undersökt av chefsläkaren Dr. Bröte. Rektoskopi för tarmen, röntgen av njurar och lungor, ultraljud för undersökning av magen. Man konstaterar en stor tumör som växt ut från höger njure. För att bestämma bästa sättet att hjälpa mig måste ytterligare speciell röntgen göras och torsdagen den 16de oktober lades jag in på lasarettet i Motala.

Efter fasta och slutligen tre sprutor var jag klar att undersökas på fredag förmiddag. Undersökningen, som jag upplevde som intressant, var helt smärtfri, från ljumsken fördes en "slang" upp till njuren/tumören, via den fördes kontrastvätska in och en serie foton togs. Allt var klart på c:a två timmar. Återstod lite vila med övervakning och på lördag middag var jag hemma igen med beskedet att kontakta min doktor på måndag förmiddag.

På måndagen fick jag av dr. Bröte beskedet att njuren med vidhängande tumör ska tagas bort, man anser att operationen bör göras på universitetssjukhuset i Linköping, troligen under nästa vecka. Jag får vidare rådet att sjukskriva mig och stärka mig inför den förestående operationen. Lyckligtvis hade vi en liten hund och jag går en lång promenad med den varje dag och för övrigt vilar jag. Det dröjer dock till måndagen den 8de november innan jag läggs in på sjukhusets "urolog".

Dr. Berglund gör någon form av rutinmässig kontroll och skriver in mig och berättar något om den "föroperativa" behandling jag ska genomgå. Dr. Spångberg vidareutveckla beskrivningen och säger att man ska "plugga" igen njuren och förvarnar om att jag förmodligen kommer få mycket ont under dagarna fram till operationen.

 Tisdag: Lavemang, "slang" från urinblåsan till en påse, dropp i ena armen innan jag rullas in för behandling. Först ytterligare röntgen för att kolla att tumören inte skadat några vener. Sedan punktering i ljumsken och en "slang" via pulsådern till njuren, via "slangen" föres sedan någon substans som blockerar njurens blodtillförsel, det är meningen att njuren ska "dö". Allt tyckes gå väl, utan några som helst smärtor, jag kan se i en monitor hur det införda medlet saktar ner och slutligen helt blockerar blodflödet i njuren, intressant att följa läkarnas arbete.

Redan samma kväll börjar dock plågorna från njurtrakterna och jag fick en första spruta med smärtstillande. Under natten blir det ytterligare tre stycken.

 Onsdag: Fortsatt genomspolning från droppflaska via den friska njuren och ut i påsen som hänger på sängkanten. Till röntgen för kontroll av jobbet från igår, tydligen behövs mera blockerare, man går åter in i ljumsken och tillsätter mera. Smärtorna fortsätter under dagen, mot kvällen avtar de något men ersätts av feber som håller i sig hela natten. Blir under dagen ompysslad av tre flickor, Lillian och Birgitta som håller på att utbildas och Marja, som är sjuksköterska från Motala som är på vidareutbildning på urologen här. Flickorna gör allt som går för att göra tillvaron så dräglig som möjligt för mig.

 Torsdag: Känns något bättre idag men tempen är 39 på morgonen. Duschade och tog febernedsättande medel. Dr. Ahlström kommer och berättar om röntgenbilderna och förklarar hur man planerat att operera, lovar att återkomma med besked när operationen ska göras. Svår natt, fick sprutor och en tablett.

 Fredag: Besked att operationen ska ske måndag morgon. Skönt att det snart är dags, tänker jag, febern i kroppen ökar oupphörligt. Åter en svår natt, fick flera tabletter. Komplett byte av våta säng-och nattkläder två gånger.

 Lördag: Känner mig relativt bra på morgonen, duschar, rakar mig, tar på kläder. Senare på dagen återkommer starka feberkänslor, doc. har ingen tröst att ge, febern kommer inte att ge med sig förrän vi har gjort ingreppet. Det känns miserabelt hela dagen, på kvällen två tabletter för sömn.

 Söndag: Vaknar pigg och utvilad, inga nämnvärda smärtor. Förberedelser för op. rakning, lavemang, dusch. Min "operatör" dr. Engmark tittar in på kvällen och berättar att han "just har slipat knivarna".

 Måndag: När jag vaknar slår jag på radion och får höra att det varit en tågolycka på Tullbron i Linköping vid femtiden och att många skadade förts till sjukhuset. Den första tanken blir naturligtvis: kommer min operation att bli uppskjuten på grund av detta? Jag måste fråga någon som vet! En av sköterskorna kollar detta åt mig och återkommer med ett lugnande besked, min operation ska genomföras enligt plan.

Ytterligare en dusch, lugnande spruta och transport till op. avdelningen, några människor rör sig omkring mer, det bekommer mig inte alls och efter en kort stund slocknar jag som ett utblåst ljus.

Nästa minne är på uppvakningen, ont, ont, ont. Snälla systrar sticker sprutor i mig så jag somnar igen. Åter till vårdavdelningen vid sjutiden på kvällen, flera sprutor under natten.

 Tisdag: Även denna dag känns det läbbigt, låg ner hela dagen, endast på benen medan sängen bäddades.

 Onsdag. Något bättre idag, steg upp och promenerade fram till fönstret tre gånger. En av dräneringsslangarna togs bort. En snäll flicka hjälper mig att duscha.

 Torsdag: Ännu något bättre, den sista dräneringen tas bort. Uppe påklädd mesta delen av dagen.

Resten av veckan fortsätter tillfrisknandet, på söndagskvällen lite känning av frysningar.

 Måndag är utskrivningsdag. Marja som har mig som ett objekt i sin utbildningsplan berättar om sin vårdplan för mig. Recept för tre olika preparat får jag med hem. Väl hemma känns det ganska bra. Jag, som varit en inbiten rökare i många , slänger bort allt som påminner om detta.

Resten av denna vecka är bara lite besvärlig, får ta några värktabletter emellanåt, sover mycket, dock känner jag att det går åt rätt håll. Mot slutet av veckan några korta promenader med Trixie, hunden.

 9de dec. Åkte jag till simhallen i Motala, simmade 14 längder, något som jag fick lida för i ett par dagar. Tog förmodligen i för hårt!

På nyåret åter tillbaka i mitt arbete. Den fortsatta behandlingen, som endast bestod av "handpåläggning" av dr. Bröte i Motala, fortsatte, först var tredje månad, sedan var sjätte för att så småningom helt upphöra.

Under konvalesensen byggde jag en modell av fullriggaren "Cutty Sark" och funderade mycket. Vad ska hända? Är sjukdomen helt borta? Hur många år har jag kvar? Mitt liv före sjukdomen hade bestått av långa arbetsdagar, ofta i en stressig miljö, med mycket ansvar.

Det måste till någon form av förändring eftersom jag tyckte att jag fått ett nytt liv till skänks. På våren 1981 skaffade jag några bisamhällen, skötseln och intresset för dem gav den avkoppling jag behövde, bort från tankar på både sjukdomen och stressiga situationer i arbetslivet.

1986 insjuknade min broder och följande år avled han efter ett antal ingrepp, "cancer i magen" och en svårt angripen lever. Han ställde sig skeptisk till cellgiftsbehandling och när han slutligen beslöt att försöka var det för sent. Han blev endast 54 år gammal.

Det var en påminnelse om min situation och hur lyckligt lottad jag var som vid den tidpunkten inte gav en tanke åt att jag varit sjuk. Att jag endast hade en njure märktes inte på något sätt, jag hade ett bra liv, fick se mina två döttrar växa upp, vara med när de kom hem med mina barnbarn från BB.  

Back	Nästa